Fridaylicious

Just nu är jag inne i en ritperiod, sjukt skoj, även om bilderna blir fula som stryk (ritar nämligen människor och det har jag i princip aldrig gjort tidigare), försöker hitta inspiration från olika ställen, bland annat Tyson Macadoo. Hans bilder är snygga och lite animeinspirerade drag, med stora ögon, smal midja och stora bröst. Fast med tatueringar och badassattityd.
På länken nedan kan ni se hans verk, där kan man också beställa bilder/t-shirts om man känner för det.
http://www.tysonmcadoo.com/index.html

I övrigt så är det mest terminsstarten och vad jag ska plugga som rör sig i mitt huvud. Ganska stressande att inte ens veta vilka kurser jag vill läsa mest. Helst av allt vill jag plugga heltid, det vill säga 30 hp, dock blir det lite problem med tanke på de kurser som jag sökt. Efter idogt funderande i en timme har jag i alla fall kommit fram till att jag vill läsa idrottspsykologi, som är en kvällskurs på 15 hp, i malmö. Resterande poäng vet jag inte riktigt vad jag ska läsa för att få. Det lutar mot att det blir en heltidskurs i filosofi, då jag tycker att existentiella frågor är sjukligt intressant. Vad är rätt? Vad är fel? Vad är kunskap? Vad är tid? Och så vidare. Hmm, ja det blir nog filosofi då, synd bara att det är en distanskurs, gillar inte riktigt det stuket på kurser då jag tror att i alla fall jag har mycket lättare för att lära mig om jag får föreläsningar irl också, det blir på ett helt annat sätt då. Dssutom är det svårare med disciplinen när det kommer till distansstudier, eftersom man då har ett helt annat ansvar att verkligen plugga. Men nu känns det faktiskt som att detta är det som blir bäst, om jag ska gå efter min magkänsla. Jag ksa klura lite till, och sen ska jag börja kolla upp kurslitteratur och annat. Söka csn- bidrag också ja, och lägga till filosofin.

Det känns riktigt roligt att börja på universitetet, men samtidigt nervöst. Hur kommer det vara? Kommer jag klara det? Kommer de andra vara fruktansvärt trevliga, så att jag hittar vänner för livet, eller kommer det bara vara fotbollsnördar som inte har något till övers för hästfolk? Hursomhaver så kommer det bli ett spännande och skoj äventyr.

Jag känner verkligen att jag älskar mitt liv nu! Det känns så himla bra, och jag har insett att allt verkligen löser sig till slut, på ett eller annat sätt. Jag har mål nu, framtidsdrömmar. Roliga events att gå på, varvat med jobb och plugg. Awesome helt enkelt!

Alltså ÅH! vad jag längtar efter nästa sommar. WGT, Sweden Rock (förhoppningsvis). Helt galet, cräjzy och underbart. Jag längtar, längtar och längtar! Vet dock inte vad jag ksa ha på mig på WGT, vill ju vara snygg ;) Haha, dagens I-landsproblem for sure, är ju för fasen mer än ett halvår tills dess.

Well well, var väl typ det jag ville blörpa ur mig för tillfället. Inget mer vettigt än så. Mår överjävligt nu. Får se om jag jobbar ikväll eller inte. Inte om jag mår såhär dåligt iaf. Visst jag behöver pengarna, men nu håller jag på att börja gråta hela tiden typ. Inte särskilt trevligt nej. Fryser, skakar, mår illa, svettas. Jäy!

Okej. Nu är det såhär att jag har fuckat till det rejält vad gäller pluggewt i höst. Men okej, andas, ta ett steg i taget. Det löser sig. Det gör det alltid. På ett eller annat sätt. Ibland får man vänta ut det och ibland får man själv vara den drivande kraften. Ta tag i saker och ting. Tvinga dem att hända. Med bara viljestyrka om så skulle vara. För ingenting är omöjligt, bara man vill det tillräckligt mycket. Och därmed basta.

Nu de senaste veckorna har jag varit arbestlös, inte jobbat något, inte gjort något vettigt alls, verkligen bara lullat runt. Det passar inte mig alls. Då blir jag som en zombie, utan liv, hopp och drömmar. Men jag är en kämpe. Jag vill inte att det ska vara såhär, så därför får det bli ändring på det. Punkt slut. Nu i och med att jag ska börja plugga (vilka kurser återstår att se då jag fuckat upp det totalt som sagt var) i höst, närmare bestämt den sista augusti, så kommer allting gå mkt lättare känns det som. Med mer struktur så kan jag lättare se till att få saker gjort, känna mig behövd, känna att jag GÖR ngt, ngt vettigt. Då kommer det också vara lättare att planera för framtiden och känna hopp, tillit och glädje.

Tfänk så mkt jag egentligen har att vara glad över. Jag har underbara vänner, jag har ben att röra mig med, jag är fullt frisk, jag har en underbart underbar häst, älskade katter och jag har intressen jag brinner för, saker jag vill lära mig, uppleva.

Jag har btw uppaterat min andra blogg, neverbackdown.blogg.se, läs vid brist på annat att göra eller ngt :)

Vad kan vara bättre än en hel vecka med synthmusik, fakta, intervjuer och djupgående diskussioner om synth? Det är svårslaget, det är det. Det skulle möjligtvis vara en invecklad diskussion om hur dagens dressyr ser ut jämfört med förr och hur det påverkar hästarna med rollkur och dylikt. Sådant som bara hästnördar tycker är kul med andra ord. Nörderi om rörelsemekanik och annat ljuvligt.

Tillbaka till synthen. Jag vet inte om jag egentligen gillar typisk synthmusik särskilt mycket, i alla fall inte synthpop, då jag egentligen är en sucker för hårdare musik med bas och trummor som får det att bulta i hela kroppen. Så där är jag nog egentligen mer mot industrial eller EBM, om man nu ska vara sådan och dela in i massa genrer hit och dit. Oavsett vad så är musik underbart. Speciellt om det är elektroniskt och har en skön rytm och beat i sig. Flera program som handlar enkom om synthmusik, och hela subkulturen, är alltså långtifrån något dåligt. Tvärtom. Jag vill hoppa runt och skutta i glädje. Sådana här saker är sånt som jag tycker om. Musik, diskussioner, analyser, historia. Jäy!

Så, gå nu in alla och titta på P3s hrmsida och eventuellt lyssna. Se dock till att ni har gott om tid, för när ni väl börjat kommer ni inte vilja sluta.

På nelly.se kan man få chansen att vinna en tävling genom att designa sin egen sko, och placerar man sig i topp tre så får man sin egendesignade sko tillverkad och dessutom presentkort och lite annat smått och gott. Inte helt fel med andra ord. Tyvärr är det så med alla sådana här tävlingar att man inte har någon chans så länge man inte är en känd bloggare och har en väldigt stor fanbase, eller en hel drös med vänner och ingen fritid som kan rösta fram en. Synd. Hade varit riktigt skoj att få designa en egen sko. Hur coolt är inte det liksom?

På tal om att designa kläder och liknande så skulle jag någon gång i framtiden vilja gå en kurs och lära mig sy kläder, bara enkla saker och mest för min egen skull. Fast vem vet, jag kanske fastnar för det och startar en egen klädlinje? Snygga och lite mer rockiga ridkläder kanske hade varit något? Det är i alla fall något som inte finns på marknaden ännu. En av anledningarna kan ju vara att det inte finns någon efterfrågan på dylika kläder, men det skulle faktiskt också kunna vara så att ingen har gjort slag i saken och tagit fram en vettig och bra kollektion som faktiskt skulle stå sig bra på marknaden. Det får bli ett framtida projekt.

Hursomhelst, om någon vill rösta på någon utav mina egendesignade skor så är det bara att klicka på länken nedan och rösta. Givetvis en femma ;)

Klicka här!

Jag tror jag ska dö. Eller iaf något åt det hållet. Gå i tusen bitar. Det gör fysiskt ont i mig och jag hyperventilerar. Smärta överallt. Hjärtat värker. Jag ser ut som ett vrak, rödsprängda ögon, tårar som inte slutar rinna. Hur kunde det bli såhär? Är detta slutet? Jag vet inte. Jag vill inte det, jag hoppas, ber, gråter, dör. Lite i taget. Omvartannat. Jag vet inte vad jag helst vill nu.

Lyssnar på sjukt otippad musik (i form av Rihanna och Eminem), och känner hur mitt välbefinnande bara ökar och ökar. Solen står inte på lika mycket längre så jag slipper känna mig som en klick smör ute på den brännheta asfalten, och slipper således kippa efter luft och den där känslan av att mitt huvud ska sprängas avtar i takt med att jag lyckas varva ner mer och mer. Sedan jag kom hem efter att ha tillbringat någon timme i stallet med den mest underbara som finns i hela världen (dvs Mandy) så har jag surfat runt på "feel-good"-sidor och känner hur min puls sänkts och ett leende sakta men säkert spridits över mitt ansikte. Jag känner hopp, förtroende för mig själv. Jag har drömmar. Jag vill saker. Men jag kan också vänta, jag behöver inte göra allt nu, på en gång, utan jag börjar med något och ser vad som händer. Tar ett chillpill.

Jag tror att jag behövde det här, få vara ensam, hemma, utan någon annan att tänka på eller ta hänsyn till. Det blir väldigt jobbigt att leva nomadliv efter ett tag, även om det är hur skoj som helst under tiden. Ibland behöver man dock kvällar där just ingenting händer, i alla fall inget mer spännande än att behöva gå från datorn bort till TV:n för att man hellre vill kolla på en film som spelas än att surfa runt på random sidor.

Les music som jag lyssnat på är bland annat denna, som jag faktiskt aldrig hört tidigare men genast föll för på något konstigt vänster. Jag menar, det här är ju inte hårdrock eller synth?
"Love the way you lie" (med Rihanna och Eminem)

Gör något inlägg imorgon, eller rentav senare ikväll, om några sidor jag tycker om att gå in och kolla på för att där finns så himla mycket positiv energi, bra tips och tänkande människor. Människor som inte villl stagnera, som inte vill se andra vara olyckliga utan hellre hjälpa till med den visdom eller de reflektioner de själva gjort. Människor som vill förändra, göra världen till en vackrare plats. På riktigt. Inte bara för syns skull, utan de gör det för känslan av att eventuellt ha hjälpt någon därute att få en mer positiv inställning till sig själv, hjälpt någon att se på saker och ting ur ett annorlunda och mer positivt synsätt.

Det finns vissa smaker som passar så fruktansvärt bra ihop. De framhäver varandra på ett utsökt och delikat sätt, där de förstärks av varandra samtidigt som hela smakupplevelsen blir en helt annan än när de är var för sig. Tandkräm och mat är inte en sådan kombination. Det är nog det värsta som finns i smakväg. Tandkräm passar helt enkelt inte till någonting. Det finns ingen frukt, bär, nöt, maträtt eller sås som passar till tandkrämssmaken, oavsett om man har bamses eller någon vanlig så kallad smaklös. Värst av allt är äpple och tandkräm, såna där gröna äpplen. Bara tanken på det får det att ila i tänderna och kräkreflexerna att komma igång.

På tal om allt och inget så var igår en fruktansvärt mysig dag, framförallt på kvällen då det inte var lika varmt, och den dessutom, eller snarare framförallt, bjöd på trevligt sällskap och bra filmer i form av Meet the spartans, och Repo! The genetic opera. Vitlöksbrödet och de goda frukterna gjorde hela upplevelsen ännu mer komplett. Meet the spartans var fruktansvärt rolig, den var träffsäker och de fick till allting himla bra, det var väldigt likt orginalfilmen, och de fick även in parodierna på de andra filmerna/tv-programmen på ett bra och självklart sätt. Vill man skratta så ska man definitivt se den. Tycker man inte att den är rolig så har man helt enkelt ingen humor. Från och med igår så är jag inte heller singel längre <3

Over and out!

Ojsan, hoppsan som det kan gå. Nu har jag visst klickat hem lite saker, närmare bestämt ett par creepers, en topp, ett par lackskor från Pleaser samt ett par nätstrumpbyxor. Att jag beställde just Creepers är lite lustigt då jag tidigare tyckte att de var det fulaste som fanns i princip, men nu har jag ändrat åsikt i frågan och tycker att det är riktigt snyggt till exempelvis ett par jeans, linne och en jeansväst, eller till och med en kort tajt kjol. Lite psychobillystuk alltså. Det var inte förrän igår som jag på riktigt fick upp ögonen för psychobilly, både musiken och kläderna. Jag har alltid gillat rockabilly kläder, men tyckt att det hela blivit lite väl sött och propert för min smak, et voila! Psychobilly är svaret! Det är typ som rockabilly, fast lite hårdare, och med lite mer punkinfluenser. Det anspelar väldigt mycket på tabubelagda områden och skräck, och man lägger fram det på ett inte fullt så allvarligt sätt. Vilket passar mig som handen i handsken. Vad gäller musiken så har jag inte lyssnat så himla mycket på det, men ett band jag gillar riktigt mycket är Koffin Kats som är ett band från USA.

Toppen jag beställde var fruktansvärt dyr, och jag har så himla mycket dåligt samvete över hur mycket den kostade. Jag vill helst inte tänka på det alls. Men, faktum kvarstår att jag faktiskt velat ha den här toppen i flera år, så nu kände jag att vad fan, jag slår till helt enkelt. Nätstrumpbyxor lyckades det också bli, och de som sett mina andra nätisar vet att det var på tiden med ett par nya. Angående Pleaserskorna så säger jag bara en sak. Eller nä, två. Lack och 18 centimeters klack. Nom nom nom. Så snyggt, så fierce, och så svårt att gå i haha.

Pics, pics. Vad vore väl ett blogginlägg om dyra och onödiga vanor utan bilder? Just det, ingenting.
Håll till godo;

Usch! Idag är en sådan dag som bara känns fel. Menssmärtor, massor av saker jag borde göra men som jag inte alls har lust med, framtidsångest (vilket jag inte haft på länge) och bara allmänt orolig/ledsen/fel. Jag hatar att jag bara sitter och slösurfar bort hela morgnarna, och i stället för att göra något kreativt, något bra, så sitter jag och kollar på skor och kläder jag vill köpa. Creepers, T-shirtar, pumps, korsetter med mera. För vilka pengar då liksom?

Inte har vi någon ordentlig mat hemma heller, vilket påminner mig om en sak som jag definitivt borde göra, nämligen handla. Men jag orkar inte. Vill inte. Känner bara för att sitta på balkongen och slöa, läsa en bok. Mysa. Slappna av. Ta en rast från alla mina jobbiga tankar som börjat smyga sig på mig likt en katt kring sitt byte. Oundvikligt, men långsamt och utdraget. En kamp jag inte kan vinna. Jag känner mig så rädd. Rädd för att inte vara tillräckligt bra. Rädd för att börja i fel ände, rädd för att det är för sent, för tidigt. Rädd för att jag inte vet vad jag verkligen vill innerst inne och vad som bara är sådant som jag lurat mig själv att jag vill, för att det är sådant som man "ska" vilja göra och prova på. Jag är rädd för att ta tag i mina drömmar och satsa.

Jag lyckades visst bränna mig på armarna igår dessutom, så nu kliar det som satan på mina armar. Hela tiden. Det är sjukt frustrerande. Jag har i alla fall varit duktig och smörjt in min tatuering i princip varje gång jag vistats i solen denna sommaren. På tal om tatueringar så har jag kommit fram till att jag vill ha en My Little Pony på insidan av en av överarmarna. Jag tror att det blir en bra placering då det inte syns så mycket, och det gör också att jag fortfarande kan använda båda armarna till sleeves. Min plan är att jag ska börja spara för att kunna göra min backpiece, som troligtvis blir en fenixfågel, i färg givetvis.

Från det ena till det andra så tror jag att jag fokuserar alldeles för mycket på saker jag vill köpa, som om en korsett eller ett par latexstayups skulle göra mig lycklig eller glad. Visst, glad för stunden, men egentligen inte mer än så. Konsumtionhysteri är något som jag egentligen vänder mig emot, och jag tror att man mår mycket bättre av att i stället lägga sina pengar på upplevelser, eller ännu hellre, hjälpa andra. Antingen fattiga människor i U-länder, eller djur som har det svårt. Till exempel skänka en slant till Svenska Hästars Värn. Det ska jag göra nu! Ja, jag tror att det är bättre att göra något sådant i stället för att slösa pengar på materiella ting. Det finns så mycket annat att uppskatta och vara med om i livet. Mer värdefulla och givande saker.

Okej, bara för att dagen hittills känns som en riktig sunk och skunkdag så kan jag fortfarande göra något bra av den. Jag får fokusera, tänka positivt. Komma fram till vad som är mina mål i livet, vad som bara är drömmar och önskningar, och sen göra något varje dag för att nå mina drömmar. Så att jag sakta men säkert kommer ett steg närmare. Så nu börjar jag med att kolla upp lite mer om Svenska Hästars Värn för att se hur man ger bidrag och om det kanske till och med finns någon chans att jag kan hjälpa till på andra sätt. Efter det kan jag kolla runt på Yard and Groom om det finns något intressant hästjobb. Live the life you love, and love the life you live.

Årets event är här! Falsterbo Horse Show är alla hästintresserades mecka. Det är det som folk vallfärdar till, bunkrar upp inför och ser fram emot i ett helt år. Så fort det är över börjar förberedelserna inför nästa gång.

Vad det är som gör FHS så bra går inte beskriva. Det är något med stämningen, miljön, alla shower, utställare, mängder utav hästar, välkända ryttare. Allt i en salig blandning. Det smälter samman och blir som en enda tavla av vackert skulpterade sagofigurer i ett landskap prytt av glitterstoft och regnbågsfärgade rosor. Det är magiskt, underbart, och något alldeles extra.

Detta året ska jag tyvärr bara dit två gånger, då jag till min stora besvikelse inte har så mycket pengar att röra mig med, och därmed inte kan lägga ut pengar på att shoppa loss bland alla stånden och inte heller ta mig dit då det kommer gå åt pengar för bussbiljetter samt inträde, och eventuell läktarbiljett. Det finns hur mycket som helst där, och jag vill ha allt! Lindor, schabrak, ridbyxor, pannband, träns, borstar, hjälmar, benskydd och mycket mycket mer. För den som vill handla är det inte svårt att hitta något som man vill ha, den saken är klar. Något annat som det finns gott om är givetvis duktiga ekipage. Känner man att man vill ha mer inspiration så är det hit man ska bege sig. Att se och försöka ta efter tror jag är något som man ofta underskattar, och inte riktigt tänker på. Både vad gäller upplägg, hur man ska rida, hur man bäst lägger upp en kur och så vidare. Så de två dagar som det nu blir tänker jag se till att göra det bästa utav och supa in alla dofter och nya intryck, och eventuelt fota litegrann också. Vad jag ska införskaffa vet jag inte ännu. En ny hjälm behöver jag, så det ska jag leta efter, och ett par ridbyxor till skulle jag behöva. Sen är alltid lindor, pannband och schabrak extra kul. Vem lurar jag egentligen? Jag vill ha allt man kan köpa typ.

Falsterbo den här tiden på året kan liknas lite vid en festival, och de som varit på festivaler vet vad jag pratar om. Det är något speciellt. Något som gör att maten smakar bättre, att det inte spelar någon roll att det ösregnar när det borde vara molnfritt och strålande sol, att det inte gör något att man precis spenderat hyrespengarna på något som man egentligen kanske inte behöver så där värst mycket. Det är som att man hamnar i ett paradis där allt är spännande, nytt och helt fantastiskt. Ett ställe där man vill vara hela tiden, alltid. Något som flera miljoner människor ser fram emot, vare sig de åker dit och besöker tävlingarna, eller uppskattar det hemma från soffan i vardagsrummet. Falsterbo Horse Show går inte beskrivas, det måste upplevas.

Numera är jag officiellt frisk, (går det ens att vara inofficiellt frisk? Skulle det i så fall vara när det bara är en själv som vet om att man är frisk, och när man väl talat om det för någon så blir det officiellt? Hursomhaver, frisk är jag) och jag har till råga på allt lyckats vakna upp ur arbetslöshetens dvala. Att bara gå hemma om dagarna och drälla är definitivt inget för mig. Alls. Visst, jag söker jobb, träffar kompisar då och då, och jag är i stallet varje dag, men jag vill att det ska vara mer. Jag vill att saker ska hända, massor, på en gång. Kanske är jag lite manodepressiv, för det känns ofta som att det blir sådär att jag har sjuhundraelvatusen saker att göra på en gång, och så är det så i några veckor, och sedan är det som att luften går ur mig och jag orkar inte med någonting eller någon. Eller, en rimligare förklaring dessutom, så är det helt enkelt så att jag inte lärt mig att ta en sak i taget och ha tålamod. Jag vill helst att allt ska hända nu, nu ,nu! Ungefär som en liten hundvalp som inte förstår det här med att vänta på godiset, vilken dum idé, totalt onödig, och oerhört frustrerande.

Förutom att jag kommit in i en av mina racerperioder, så är jag även full av tillförsikt vad gäller helgens planer. De ser väldigt lovande ut, och jag tror att det kommer bli en riktigt rolig helg, fylld med både det ena och det andra. Jag kom precis, i skrivande stund, på en sak, nämligen att jag från och med idag lovat mig själv att inte äta något godis (sött överhuvudtaget) på en månad. Jagh ar nämligen lyckats med konsstycket att bli sockerberoende, vilket inte främjar mitt mål att få en vältränad och fit kropp. Äter man kladdkaka dagarna i ända så blir man snart en geleklump i stället för  att ha en fast kropp med väldefinierade muskler. Tillbaka till hlegens planer. Imorgon (fredag) så ska jag träffa Annika, och det ser ajg frma emot jättemycket, för vi har inte setts sedan Metaltown, helt galet. Och snart ska hon dessutom iväg igen, sorgligt nog. Förutom det så ska jag och Erika ha fotosession, med temat soccerplayers. Kommer nog bli ballt. Lördag är det mys i stallet som gäller på dagen, och på kvällen är det röjarparty. Har börjat fundera lite smått på vad jag ska ha på mig, får se vad det blir. Men troligen klänning, var längesedan sist, så känner för att fixa upp mig lite mer ordentligt. Efter att ha gått runt sunkig med fettigt hår och inget smink överhuvudtaget i tre dagar så känner jag att det vore kul med en uppiffning. Söndagen tänkte jag åka och bada om det är någon som vill följa med, och om vädret  tillåter vill säga.

Höstens planer börjar även de smidas, och som det ser ut nu så kommer jag plugga, om jag kommer in, vilket jag kallt räknar med att jag kommer göra, och under tiden tänkte jag jobba extra på gfk. Allt för att tjäna en liten extra slant att slösa upp på kläder och hästgrejer. Inte riktigt, jag tänkte faktiskt spara till om jag ska ut och resa och/eller jobba utomlands frampå vårkanten. Jag hade velat gå en massörutbildning, men då man tyvärr inte kan få csn för dem, så vet jag inte hur jag ska lösa de finansiella problemen vad gäller det. Däremot är det lättare att kolla på Yard and Groom och få ett jobb hos ngn och åka iväg ett tag och sedan komma tillbaka lagom till WGT. Annars funderar jag på att helt enkelt gå en blueberrykurs och ta Cambridgeexamen, bara som en kul grej. Den kommer nog inte komma till särskilt stor användning, men ändå.

Snurri snurr. Nu börjar jag bli trött, så kanske dags att sova. Eller ska jag kolla på Gossip Girl i stället? Nä, sängen får det bli, är en dag även imorgon.

Derp derp derp och loool! Det är så man enklast beskriver hela förra veckan. Allt som kunde hända hände. Nästan. Det var helt galet, och galet roligt dessutom! Lätt den bästa semestern jag haft hittills.

Underbart sällskap, roliga aktiviteter, och cepeomständigheter kan inte bli annat än perfekt. Erika inledde med att bli apfull, när vi dessutom skulle träffa Annikas släkt senare den dagen, så när väl den tiden kom fick vi skylla på magsjuka haha. Det slutade med att vi bodde på ön, där Annikas släkts sommarstuga låg, och det var riktigt mysigt, och vi kunde breda ut oss precis så mycket som vi ville, vilket är ganska bra om man som jag inte direkt har ordning på sina grejer.

Veckan spenderades en hel del inne i själva Göteborg, men vi var även och traskade runt lite på Brännö, som ön heter, och våldgästade då någon annans trädgård och posade järnet där. Sedan så spenderades en heldag på Liseberg, en given succe. Jag tror att vi åkte alla karuseller förutom barnkarusellerna, och jag åkte tre stycken som jag inte åkte förra året. Dock var det två av dem som jag gott kunde skippa, min höjdrädsla gjorde mig förlamad av skräck, samt gjorde så att jag började störtböla och gick runti schocktillstånd i sisådär en halvtimme efteråt.

Sen var det ju givetvis Metaltown, det vi trots allt kom dit för, och det var awesome! Bara helt awesome. Jag lyckades hamna på scen, vi såg många bra band, både jag och Erika iaf hittade nya band att börja lyssna på, och vi fick en knasig lundabo på halsen, framförallt Petra då. Och sen var det mycket rumpklämmande, och vi träffade två härliga norrmän, framförallt en, ni som var där vet vem jag menar ;)

Utöver detta så fick vi även en fruktansvärt god hotellfrukost tack vare att vi sov över hos Gillis och Anders på deras hotellrum, och Annika fastnade inne i badrummet, vi skruvade då loss allt för att försöka kunna öppna dörren på det sättet. Det gick inte, och således var vi tvungna att använda oss av fönstret. Som tur var så skulle Annikas släkt dit samma dag, och de lyckades fixa så att man iaf kunde använda sig av dörren som normalt folk, även om det inte riktigt gick att låsa. Sen så lyckades vi stöta på en och samma Brännöbo typ tre gånger eller något sånt, vilket var lite kul, och han var så söt och gullig och studsade fram till musiken i hörlurarna, vilket troligen inte var metalband.

Summa summarum så var det helt sjukt, och jag längtar som in i norden till nästa år då det förhoppningsvis blir WGT och Das Boot, och kanske SRF med? Den som lever får se.

Jag har så smått börjat smida ännu lite mer planer för mitt skrivande och har kommit fram till några texter som jag ska skriva och sedermera skicka in till olika tidningar för att se om det finns någon som vill publicera i alla fall en av dem. Men först och främst ska de bli klara, kollas igenom, ändras om, kollas igenom ännu en gång, och sen ska jag givetvis hitta tidningar som är passande och som jag känner att jag skulle kunna tänka mig att skriva för. Efter lite sökande på google har jag nu hittat några fantasysidor, dit jag eventuellt ämnar skicka in några alster till, oavsett om det ger betalt eller inte. För det är egentligen inte pengarna jag vill åt, och det tror jag kommer lättare av sig själv lite senare, när bollen väl är i rullning så att säga.

Förutom mitt skrivande så vill jag även gärna testa på att modella lite då och då för skojs skull. Jag är inte fotogenisk alls av mig, så det får helt enkelt gå som det går. Dock har jag lite roliga ideer som jag gärna vill föreviga på bild. På tal om foton och dylikt så kom jag på ännu en sak som jag tänkt lära mig; nämligen redigering, och hlest av allt skulle jag vilja kunna göra coola fantasybilder med ruiner, drakar och stuff. Så jag tänkte att när jag skaffat mig en egen dator så ska jag ladda ner Photoshop eller vliket program som nu är bäst, köpa mig några tidningar och sätta mig ner och komma igång och lära mig det. Passar perfekt när det är regniga lite tråkiga dagar och man helst av allt vill sitta inomhus.

Nu är det dags för mig att börja skriva lite, och komma igång med alla mina texter jag planerar att skriva.
Toodles!

Att känna sig sviken, ensam, övergiven. Som att ingen i hela världen bryr sig om en det minsta lilla. Det är nog något som alla känner igen sig i. Oavsett vad för relation man har till en individ så kan man räkna med att man kommer bli besviken och känna sig bortprioriterad flera gånger om. Av vissa mer eller mindre ofta. Men är det verkligen så det ska vara? Ska man bara ta emot och svälja? Acceptera att planerna ändras i sista minuten, att andra är viktigare än en själv, att det alltid är en själv som, till synes, kommer i sista hand? Borde man inte i stället få respekt, omtanke och villkorslös kärlek?

Det går aldrig att helt komma ifrån att någon gång känna sig sviken, just för att vi alla är individer med fruktansvärt olika preferensramar som ser på saker och ting olika. Uppkommer det då en konflikt eller ett problem så är det oftast mer regel än undantag att man dels uppfattar själva problemet annorlunda och dels har olika åsikter angående hur man ska lösa det. Vi är sedan barnsben uppfostrade med olika synsätt och tillvägagångssätt vad gäller problemlösning, och vi har även olika personligheter som gör att vi reagerar på omvärlden på helt olika sätt. Dessutom kan saker vi har med oss i bagaget göra oss extra känsliga för vissa företeelser och göra så att vi tolkar in saker som inte finns. Det som egentligen inte ens är något problem kan växa till att bli ett långdraget gräl. I alla sorts realtioner är det därför viktigt att ha förståelse. Förståelse för att vi är olika. Förståelse för att vi reagerar annorlunda och förståelse för att vi inte alltid reagerar rationellt och på ett sätt som gynnar någon. Vi måste också kunna kompromisdsa och vara öppna och lyhörda för hur den andra parten mår, så att vi inte enbart tänker på oss själva, utan försöker se situationen utifrån den andres perspektiv.

När något händer som man inte är nöjd med så är det viktigt att man talar om det. Nyckelordet i en relation är kommunikation. Det, och förståelse är pusselbitarna som gör en relation hållbar och bra. Givetvis även kärlek och respekt, men det är något som jag tycker att man bör ha, i mer eller mindre olika grad, till alla sina medmänniskor. Att bara rabbla på menlöst utan att ta in vad den andra personen säger är dock menlöst och ytrterst frustrerande då det inte leder någonvart. Samtalet stagnerar och blir i stället för ett utbyte av känslor och tankar, något av en klagosång gentemot den andra. Därför är det viktigt att vi verkligen är villiga att lyssna på och ta in vad den andra säger så att det blir ett konstruktivt samtal där man gemensamt kommer fram tilll en lösning.

När det händer gång på gång, trots att man försökt förklara så att den andra ska förstå att man känner sig sårad, vad gör man då? Ska man fortsätta försöka förklara och hoppas på att det kommer ut rätt och att det verkligen når fram denna gången? Eller ska man sätta ner foten, på riktigt, och säga att nä nu klarar inte jag av det här mer, för jag mår helt enkelt för dåligt av det. Jag tror på det senare alternativet, för om man fortsätter på samma sätt kommer inget ändras. Vill man ha en förändring får man ändra sitt tillvägagångssätt helt enkelt. Gör man som man alltid gjort kommer man få samma gamla reaktioner. För att sätta ner foten kan man göra ett ultimatum, tex om någon hela tiden kommer försent så kan man säga att man inte accepterar det och att om det händer igen så vill man helt enkelt inte vara kompisar längre. Personligen är jag emot ultimatum då det känns som för mycket utav diktaturskap över relationen då. Visst ska man sätta gränser och vissa saker gör man bara inte, men att sätta ultimatum på det viset känns i mitt tycke ganska barnsligt. Hur ska man då göra om man tydligt vill visa för någon att det inte är okej? Att man inte vill vara prio nummer tio längre, att man bara duger när det passar och ingen annan finns tillgänglig? Här gäller det att handla utifrån situation och tillfälle och försöka se på det hela utifrån andra synvinklar och få perspektiv på det hela för att komma fram till något bra.

Slutligen så kan jag bara konstatera att hur man än gör så kommer man bli sviken av alla förr eller senare, det gäller bara att tydligt sätta gränser och säga stopp när det har gått för långt. Av respekt för sig själv, och den andra personen som ingår i relationen. För hur man än gör så finns det alltid två sidor av ett mynt.