Fridaylicious

"Kärlek är som en vässad kniv, i onda händer tar den liv. Du blev blek som döden när du förstod att det mörka röda är hjärteblod. Du är fången av din egen naiva dumhet. Hjärtat blöder tills det härdats till evig stumhet, för kärleken tär. Den tär."

Jag orkar inte mer nu. Hur kan det var så här? Det var inte så jag hade tänkt mig det, överhuvudtaget, och egentligen spelar det inte så stor roll. Det är bara det att allt blivit så fel. Om jag bara vore lite annorlunda, lite smalare, snyggare. Mer vältränad. Sådär härligt charmant och energisk. Då skulle det kanske inte behövt vara såhär. Då skulle allt varit bra. Bara jag kunde vara lite mer älskvärd. Mer som någon annan.

Att vara rädd för att man en dag ska träffa någon annan, eller vakna upp och inse att det inte finns något kvar längre. Känslor som svalnat, ingen framtid, inget hopp. Kan man då verkligen kalla det kärlek? Det där villkorslösa och så starkt meddragande. Det som är omöjligt att värja sig från. Känslorna som hotar att svälla över, göra så att hjärtat brister. Som gör att man bara vill spralla runt och skrika ut sin kärlek och glädje. Visa hela världen. Hur kan det vara kärlek när man i stället inte vill, inte vågar?
Att vara kär är att släppa taget. Låta någon annan komma nära, ända inpå den sårade själen. Visa sig naken och utan skydd, inte skyla, inte försköna. Utan bara visa sig precis som man är. Hur kan man då säga sig vara kär men inte våga?
Att vara kär ska vara som en lidelse att vara ifrån varandra. Varenda andetag en påminnelse om att den andra inte är närvarande. En så stark känsla att den bara inte går att göra något åt. Hur mycket man än borde eller vill. Som solstrålar som letar sig fram bland löven. Ringlar sig runt, till varje skrymsle och vrå. Skänker hopp o glädje. Tinar upp frusna leder. Inte ett brustet hjärta som blöder och ögon som tåras. Osäkerhet där man är fången i sitt eget skal och där allting har en dimma över sig. Hur mycket ska man tåla? Vad ska man stå ut med? När är det för mycket? Om det ens går att säga något om saken, när kärleken slagit sitt grepp om en. All in the name of love.

Syns du inte så finns du inte. I dagens samhälle poppar nya bloggar och hemsidor upp som svampar ur jorden, för att använda ett slitet men ack så beskrivande uttryck, och därmed så exponeras folk också på ett sätt som aldrig förr. Bilder läggs upp och ens innersta känslor och tankar läggs ut i såväl skrift som i ljud och bild, i form av videoinlägg, och diverse annat påhitt. Kort och gott skulle man kunna säga att det har blivit en trend att ha blogg. Det är som ett virus som obarmhärtigt sprider sig från person till person, och som är omöjligt att värja sig mot.

Att ha blogg tar väldigt mycket tid, tid som man hade kunnat lägga ner på annat, sådana saker man inte gärna gör, som till exempel att diska, städa och skicka in den där eländiga deklarationen. Dessutom gör ens blogg att man blir mer sårbar. Skriver man ut sitt namn och adress så kan man inte lägga ut precis vad som helst utan att det kommer få konsekvenser av något slag. Framtida arbetsgivare kan se något som de inte borde se, kompisar kan läsa ett inlägg man skrivit i stridens hetta eller något helt oskyldigt som misstolkas och därefter escalerar till något mycket större än vad det var från böjan. Men samtidigt finns det många fördelar med en blogg, det främsta är väl att man kan skriva av sig, som en dagbok fast i elektronisk form. Dessutom kan man nå ut till väldigt många människor tack vare sin blogg, genom att publicera texter och krönikor om ämnen som berör en och som man känner att man vill ta upp till diskussion. Lägga upp bilder som säger en något och som förmedlar ett buskap. Och genom sin blogg kan man även marknadsföra sig själv och då också få chansen att visa upp fler nyanser av sig själv än vad man har möjlighet till i exempelvis ett personligt brev.

Jag har velat fram och tillbaka ett bra tag över huruvida jag ska skaffa blogg eller inte, vägt för- och nackdelar emot varandra. Tänkt att "Äsch det är ju onödigt med en blogg, vad ska jag med det till?" För att i nästa stund komma på att "Jamen, det hade ju varit trevligt att ha, så kan jag skriva ner roliga som sorgliga saker. Saker jag vill köpa och sådant som förbryllar mig och som jag går och funderar på, lite allt möjligt helt enkelt". Och valet har till slut fallit på det sistnämda, jag har blivit med blogg och är nu officiellt en bloggerska. Än så länge har jag dock inga planer för min blogg, utan jag kommer skriva om det som faller mig in, det kan vara allt från en filmrescension till små kortnoveller till seriösa och djupa inlägg. Så från och med nu blir det bara att luta mig tillbaka och se vart det hela leder mig.