Fridaylicious

Att känna sig sviken, ensam, övergiven. Som att ingen i hela världen bryr sig om en det minsta lilla. Det är nog något som alla känner igen sig i. Oavsett vad för relation man har till en individ så kan man räkna med att man kommer bli besviken och känna sig bortprioriterad flera gånger om. Av vissa mer eller mindre ofta. Men är det verkligen så det ska vara? Ska man bara ta emot och svälja? Acceptera att planerna ändras i sista minuten, att andra är viktigare än en själv, att det alltid är en själv som, till synes, kommer i sista hand? Borde man inte i stället få respekt, omtanke och villkorslös kärlek?

Det går aldrig att helt komma ifrån att någon gång känna sig sviken, just för att vi alla är individer med fruktansvärt olika preferensramar som ser på saker och ting olika. Uppkommer det då en konflikt eller ett problem så är det oftast mer regel än undantag att man dels uppfattar själva problemet annorlunda och dels har olika åsikter angående hur man ska lösa det. Vi är sedan barnsben uppfostrade med olika synsätt och tillvägagångssätt vad gäller problemlösning, och vi har även olika personligheter som gör att vi reagerar på omvärlden på helt olika sätt. Dessutom kan saker vi har med oss i bagaget göra oss extra känsliga för vissa företeelser och göra så att vi tolkar in saker som inte finns. Det som egentligen inte ens är något problem kan växa till att bli ett långdraget gräl. I alla sorts realtioner är det därför viktigt att ha förståelse. Förståelse för att vi är olika. Förståelse för att vi reagerar annorlunda och förståelse för att vi inte alltid reagerar rationellt och på ett sätt som gynnar någon. Vi måste också kunna kompromisdsa och vara öppna och lyhörda för hur den andra parten mår, så att vi inte enbart tänker på oss själva, utan försöker se situationen utifrån den andres perspektiv.

När något händer som man inte är nöjd med så är det viktigt att man talar om det. Nyckelordet i en relation är kommunikation. Det, och förståelse är pusselbitarna som gör en relation hållbar och bra. Givetvis även kärlek och respekt, men det är något som jag tycker att man bör ha, i mer eller mindre olika grad, till alla sina medmänniskor. Att bara rabbla på menlöst utan att ta in vad den andra personen säger är dock menlöst och ytrterst frustrerande då det inte leder någonvart. Samtalet stagnerar och blir i stället för ett utbyte av känslor och tankar, något av en klagosång gentemot den andra. Därför är det viktigt att vi verkligen är villiga att lyssna på och ta in vad den andra säger så att det blir ett konstruktivt samtal där man gemensamt kommer fram tilll en lösning.

När det händer gång på gång, trots att man försökt förklara så att den andra ska förstå att man känner sig sårad, vad gör man då? Ska man fortsätta försöka förklara och hoppas på att det kommer ut rätt och att det verkligen når fram denna gången? Eller ska man sätta ner foten, på riktigt, och säga att nä nu klarar inte jag av det här mer, för jag mår helt enkelt för dåligt av det. Jag tror på det senare alternativet, för om man fortsätter på samma sätt kommer inget ändras. Vill man ha en förändring får man ändra sitt tillvägagångssätt helt enkelt. Gör man som man alltid gjort kommer man få samma gamla reaktioner. För att sätta ner foten kan man göra ett ultimatum, tex om någon hela tiden kommer försent så kan man säga att man inte accepterar det och att om det händer igen så vill man helt enkelt inte vara kompisar längre. Personligen är jag emot ultimatum då det känns som för mycket utav diktaturskap över relationen då. Visst ska man sätta gränser och vissa saker gör man bara inte, men att sätta ultimatum på det viset känns i mitt tycke ganska barnsligt. Hur ska man då göra om man tydligt vill visa för någon att det inte är okej? Att man inte vill vara prio nummer tio längre, att man bara duger när det passar och ingen annan finns tillgänglig? Här gäller det att handla utifrån situation och tillfälle och försöka se på det hela utifrån andra synvinklar och få perspektiv på det hela för att komma fram till något bra.

Slutligen så kan jag bara konstatera att hur man än gör så kommer man bli sviken av alla förr eller senare, det gäller bara att tydligt sätta gränser och säga stopp när det har gått för långt. Av respekt för sig själv, och den andra personen som ingår i relationen. För hur man än gör så finns det alltid två sidor av ett mynt.

Människan är en komplex varelse. Väldigt mycket med oss är motsägelsefullt och många av de tankar och känslor vi har vet vi inte varför vi har, och ytterligare fler vet vi inte ens om att vi har. De får oss att agera på sätt som vi inte hade förutsett och så som vi kanske inte had önskat att vi betett oss. Vi säger bu men menar bä. Vilket, i mitt tycke, utgör lite av tjusningen av människor. Att alla de val som vi gör säger något om oss som person. Det måhända vara något sen våran barndom som gör att vi agerar på ett visst sätt, men det säger ändock lika mycket om oss som person.

Ta något så enkelt som att gå och handla mat. Redan där finns det otroligt mycket som säger något om oss som person. Vilken affär väljer vi att gå till? Hur tar vi oss dit? Vad väljer vi att handla? Hur reagerar vi om någon till exempel tränger sig i kön till kassan? Om det visar sig att vi inte har tillräckligt med pengar för det vi radat upp på rullbandet? Valmöjligheterna här är enorma, och vad är det som säger att bara för att man går och handlar mat i en så kallad turkaffär så är man fattig och arbetslös, alternativt frilansande illustratör/debattör/krönikör/konstnär/valfritt artistiskt område, som inte har råd med något bättre och helt enkelt får nöja sig med diverse konstiga maträtter och osäker kvalite. Det kan likaväl vara en välbetald åklagare som av ett eller annat skäl väljer att göra sina inköp där. Det är förvisso inte särskilt troligt, men om det nu skulle vara så, så kan man utifrån det dra olika slutsatser angående hur han eller hon är som person. Är det kanske någon som föredrar att lägga sina pengar på något annat- sina barn, hunden, katten, eller kanske på resor. Eller varför inte en sexberoende advokat? Som sagt var så är inte allting som det ser ut att vara. Det kan mycket väl vara så att det bara är tillfälligheter som gjort att det blivit som så att våran advokat handlat i just den affären på sistone. Men även om det är rena tillfälligheter så säger det ändå något intressant om oss osm person. För det innebär kanske att han vet att han är döende i cancer och därmed så känner han ett behov av att leva ett liv som han inte har levt innan, för att hinna uppleva så mycket som möjligt, eller så kanske han i och med sin sjukdom fått en annorlunda syn på saker och ting och bestämmer sig för att bli vän med ägaren till affären. Måhända är det en person av utländskt ursprung, en vacker dam eller någon som på ett eller annat sätt ter sig intressant.

Även om de val vi gör säger något om oss som person så kan man ändå göra en sak och mena något annat. Då är frågan vad det är man ska lita på. Jag tror personligen att man får gå efter sin magkänsla, och har man ingen sådan (läs; ej kvinna och eller skorpion) så får man tänka sig fram logiskt till vad som borde vara mest rättvist för personen i fråga att gå efter. Det finns dock vissa personer där man varken kan gå efter det ena eller andra sättet, och där får man helt enkelt skita i att tolka deras beteende helt och hållet.

Många människor lovar runt men håller tunt, och de säger ofta att de ångrar sig, att det inte var meningen och så vidare. Men ändå gör de om det. Gång efter gång. Vad det är som gör att det blir så är högst troligen för att  det ligger något annat bakom beteendet. Det är inte således inte själva problemet som ska åtgärdas, utan det är orsaken till det. För att göra det ännu mer komplicerat så är det oftast inte bara en orsak, och det som från början verkade vara kärnan i det hela kan senare visa sig vara inget annat än en bisak, eller något som var som en port till något ännu större problem.

På tal om problem så är det något som vi alla har, oavsett om man är kort, ful, vacker, har ett välbetalt jobb, inget jobb och så vidare. Problemen ser bara lite olika ut, och varierar i intensitet. Hur pass man blir påverkad av sina problem beror på hur man lärt sig handskas med dem och hur man är som person. Är man ängslig och orolig av sig så ser man antagligen på problem som något negativt och något som är svårt att lösa. Är man däremot mer självsäker och vet att man kan klara av situationer på ett bra sätt, eller att det i alla fall duger att göra sitt bästa, så har man också lättare för att se på problemet på ett nyktert sätt och kunna lägga upp en bra plan för att lösa problemet.

Hur vi människor reagerar på olika situationer, i olika sammanhang och med olika typer av personer är något så stort och fascinerande att jag är förvånad över att inte alla i hela världen är intresserade och helt begeistrade över detta faktum. Men så är vi alla trots allt väldigt olika, och hur två människor tycker och tänker är aldrig helt likt den andra. Tur är väl det, annars hade världen varit en enda stor svart klump, i stället för som nu, en gnistrande färgsprakande värld i regnbågens alla färger.

Varför är människor så rädda för att lyckas, för att satsa på något fullt ut? Gå in för det med både hjärta och själ. Slita som en dåre för det, med sitt liv, och andras som risk? Vad är det som gör att vi har denna rädsla över att anstränga oss till det yttersta, tillsynes inbyggd i oss, och om inte annat, inlärd sen vi var små.

Är det måhända för att vi är rädda för att misslyckas, och inte vågar gå utanför våran komfortzon. Har det att göra med att när man väl lyckats kämpa sig upp på toppen så blir man granskad ur alla vinklar och vrår, kritiserad och ifrågasatt. Varje steg man tar, varje andetag synas ända in i sömmarna. Man blir som en fisk i ett akvarium. Där det är fri tillsyn för alla, och fritt fram att byta ut fisken mot någon mer frägglad, spännande och exotisk, närhelst det passar. Är det helt enkelt så att vi väljer ett alternativ som är enklare, lättare och inte lika otäckt? Är vi rädda för att sticka ut och inte vara som alla andra, även om det står för något som egentligen är positivt; kämpaglöd, målmedvetenhet och driv. Att lyckas och vara riktigt riktigt bra på något. För att ta sig till toppen räcker det nämligen inte med att man är lite mediokert bra och föröker halvhjärtat. Nej, man måste kasta hjärtat före och slänga sig ner i lejongropen utan att stanna upp för att tänka eller fundera. Och för det krävs det mod.

Så som samhället ser ut idag är det något dåligt att sticka ut, vi ska vara som alla andra och så fort någon gör på ett sätt som man själv inte håller med om eller tänkt sig så blir det fel. Att vara revolutionerande kan visst vara bra, så länge det är på rätt sida så att säga. Det gäller att hålla sig inom gränsen för vad som är tillåtet och socialt accepterat. Men börjar man töja på gränserna, ens så lite så är man genast ute på djupt vatten. Och har man väl lyckats med den bedriften att ta sig högst upp på berget, till toppen, så har man genast en skyldighet att hålla sig kvar där. Ett enda felsteg och man är dömd. Skulle man vackla i sin väg framåt och vidare så brakar helvetet lös. Står man på toppen av berget så ska man vara felfri, inte begå misstag. Inte vara mänsklig.

Det är kanske inte så konstigt att vi inte ens vågar påbörja vår klättring, med tanke på vad det innebär när man väl kommit fram. Inte nog med att vägen dit är svår och tuff, när man väl nått dit, när man väl står där på toppen av berget, ja då ska man prestera ännu mer, vara ännu bättre än förut. Det är också därför som det är så få som gör resan, som tar det beslutet att nå upp, och verkligen gör en rejäl satsning. En satsning där man offrar allt för att nå sina mål och drömmar. En satsning som innebär att man ensam kommer att möta alla mogångar och ensam kommer kämpa för att övervinna dem. Visst finns det folk som agerar som stödhjul, de hjälper till, stöttar och kommer med råd. Men till syvende och sist så är det inom en själv man måste hitta styrkan. Det är bara en själv som kan se till att man fortsätter när det känns tungt, fortsätter och fortsätter tills det känns som att man inte vill mer. Tills man varken vet vad man heter, vart man ska eller varför. Tills man nästan glömt bort varför man påbörjade det hela. För att sedan uppnå det man kämpat efter. Stå på toppen av berget, ensam, och inse att man själv har klättrat hela vägen upp, att allt blod, all svett och alla tårar inte var förgäves. Då vet man att man har vad som krävs, då vet man att det var värt det. Det är inte alla som har det i sig, och det är okej det med, men för de som vill och vågar så ska man inte låta sig skrämmas av ensamheten eller vägen dit. För det går, bara man vill. 

Sverige är ett land där jantelagen med all sin innebörd styr vårat leverne och vårat sätt att tänka. Jantelagen genomsyrar vad vi säger, tycker och tänker, till och med hur vi ser på oss själva som personer. Den styr hur vi ser på saker och ting och pockar ständigt på vår uppmärksamhet, vi blir aldrig kvitt den, inte ens när vi är helt ensamma. Det är nog till och med då den är som allra mest kännbar. När vi är för oss själva och bara har våran egen röst att lyssna till. Den där som säger åt oss allt vi borde göra, vad vi skulle gjort bättre och så vidare i all oändlighet. Helt enkelt den där rösten som vi borde lyssna på mycket mindre än vad vi egentligen gör. Den som etsar sig fast likt en kardborre med järnklor i vårat undermedvetna. Den som så att säga personifierar jantelagen.

 

Enligt denna välkända men ack så förkastliga lag ska man inte tro att man är något, att man är lika bra som någon annan, lika klok och inte heller att man duger något till eller att det finns någon som bryr sig om en. Man är värdelös helt enkelt.

 

Vilken sund människa som helst inser hur galet detta är, så därför är det dags att vi plockar fram vår anti-jantelag och börjar hävda oss själva och se våran potential. Vi tjänar på att lyfta blicken och se på den stora landsmassan som finns på andra sidan. Landet dit man kan komma med sina drömmar och få dem uppfyllda, landet där ingenting är omöjligt. Kulturen i USA är så gott som tvärtemot våran; där förväntas man hävda sig själv och för att komma någonvart så måste man kunna ta för sig och inte vara rädd för att sticka ut, det gäller att armbåga sig fram och så att säga gå över lik för att ta sig dit man vill. Där är det inte fult att säga att ”Det här är jag fan grym på”, och dessutom vara stolt över det.

 

Men, här i Sverige ser det helt annorlunda ut. Skulle man göra det så skulle det anses vara fel och man skulle bli sedd som en uppblåst typ som tror att man är förmer än andra. Här ska man vara lagom. Varken för högljudd eller för tyst, för lyckad eller för misslyckad, för stolt eller för missnöjd, för målmedveten eller för planlös. Utan helt enkelt lagom. Lagom, ett väl använt ord i det svenska språket, som är tätt besläktat med våran kära jantelag. Ordet lagom innebär att något inte är för mycket, over the top- men inte heller för lite, utan alldeles, just det- lagom. Ordet lagom medför dock två, inte alltför små, problem. Dels är det milsvida skillnader mellan vad som är lagom för en person jämfört med någon annan. Om vi tar mat som exempel så är en potatis och en köttbulle lagom mycket för någon medans det för en annan individ är på tok för lite. Det är med andra ord ett ganska dumt mått på saker och ting då alla människor har så pass olika preferensramar. Dessutom innebär det att om det är något som är lagom så finns det alltså en slags magisk gräns där det blir för mycket eller för lite av något, där lagom är något slags balanserat tillstånd dit man borde sträva efter, oavsett vad. Men vad hände med att vara sig själv och följa sin egen väg? Inte bara gå efter vad andra tycker och tänker? Hur ska man då kunna uttrycka sin individualitet? Och hur ska man ens veta vad det är som är lagom? Med tanke på att det finns lika många definitioner av lagom som det finns människor, så krävs det ingen doktorsexamen i matematik för att lista ut att det är en ren omöjlighet att hela tiden vara lagom.

 

Lyfter vi återigen våra blickar och tittar bort mot Usa så ser vi att ett ord som lagom aldrig hade funkat där borta, det finns helt enkelt inget utrymme bland alla plusmenyer och alla svällande egon. Detta är något vi borde dra lärdom av. I stället för att vara missunsamma då någon lyckas, och än värre, om det är någon som är stolt över det de åstadkommit, så borde vi peppa och lyfta varandra, och framförallt oss själva. För det finns ingen annan som kommer göra det åt oss. Vi borde alla börja uppmärksamma de saker vi gör bra, och våga klappa oss på axeln när vi lyckats med något. Vi borde skrota jantelagen. Skrota ordet lagom. Och i stället stå synligt och sedan skrika ut, med våra lungors fulla kraft, att ”Fy fan vad bra jag är!”

Dagen har hittills spenderat relativt inaktivt framör datorn med mestadels slösurfande och lyssnande på musik. Men inget ont som inte för något gott med sig. Jag har nämligen bestämt mig för att verkligen ta tag i mitt skrivande, på riktigt, och bli seriös med det. Jag ska se till att skriva några smashing texter och sen skicka in till olika tidningar och förlag, för att förhoppningsvis få ett ja från en, eller flera av dem inom en snar framtid. Mitt mål är att jag ska ha minst en publicerad text till hösten. En annan sak jag har kommit fram till är att jag ska skriva något litet varje dag, antingen här i bloggen eller på första bästa tillgängliga papperslapp. Allt för att hålla igång mitt skrivande och sätta fart på mina tankar och fantasin, och eventuellt till och med kunna använda en ide eller känsla för att senare utveckla den och skapa något mer utav den, som en novell, debattartikel eller krönika.

Lite av mina alster tänkte jag publicera här i bloggen, dock känner jag att jag för tillfället inte riktigt har något att lägga upp, då det är mycket kvar att arbeta på vad gäller upplägg, språk och dylikt på de verk jag håller på med för tillfället. Som den perfektionist jag är blir jag heller aldrig riktigt nöjd, så jag antar att det egentligen bara är att lägga upp, för jag vet att jag har åtminstone en krönika som är helt okej. Men, alltid detta men, det känns som att den är så långtifrån klar man kan komma ungefär; det är så himla mycket som jag skulle vilja bättra på och ändra. Saker jag vill lägga till, utveckla, ta bort och så vidare i all oändlighet.

Jag har funderat på att gå en kurs på folkuniversitet eller högskolan för att på så sätt bättra på mitt skrivande och få nya inputs. Tidigare, vad gäller skrivuppgifter i skolan så har jag tyvärr mestadels enbart fått beröm för mitt skriveri, vilket förvisso är bra på så sätt att det har sporrat mig väldigt mycket, och gjort att det är något som jag verkligen finner mycket nöje i och där jag faktiskt känner att jag skulle kunna hålla på med, för att jag skulle kunna bli tillräckligt duktig. Dock, och ett som faktiskt innebär något ganska negativt, inget ont om de svenskalärare jag haft genom åren, så har jag inte fått vad jag känner är tillräckligt mycket kritik och förslag på förbättring. Det har mestadels varit sådant trivialt som fel meningsuppbyggnad och dylikt. Det vill säga sådant som lätt upptäcks vid en korrekturläsning och således egentligen inte har så mycket med själva skrivandet att g öra. Givetvis är även det viktiga aspekter, men det jag känner att jag vill, är att hitta nya verktyg, nya uppslag och få nya infallsvinklar. Fler sätt att uttrycka mig på helt enkelt.

Förutom kurser finns det ju faktiskt en massa, massa, massa information och skrivbloggar på internet, så att ha lite självstudier är ju fullt genomförbart. Det finns även sdidor på internet där man kan lägga upp det man skrivit och så läser de andra medlemmarna det, och kommenterar sedan vad de tycker om det, ger förslag och positiv feedback.

Något som jag känt ett tag nu är att jag inte riktigt haft någon mening med mitt liv, det har känts så innehållslöst och totalt onödigt. Vad har jag att leva för? Är det såhär livet ska vara, att det bara rullar på dag efter dag? Då har jag försökt tänka att nä, jag är den som styr mitt liv, jag håller i tömmarna och styr vagnen dit jag vill. Jag har själv makt över mitt eget liv, och det är bara jag som kan få till de förändringar jag vill ha. Det är bara jag som sätter mina gränser. Men det har inte funkat. Alls. Det har varit något som fattats, och nu vet jag vad det är. Ett mål, en vision, en dröm. Jag hade inget som jag strävade efter att uppnå. Jag var som ett tomt ark, med massa färgkritor bredvid sig. Nu är dock färgläggningen på gång, jag har hittat mitt kall. Eller snarare mina kall. Skrivandet och ridningen. Nu ska jag sätta mig och läsa på writetodone om ett slags recept, eller en mall om man så vill, för hur man ska gå tillväga när man skriver en text. Efter det tänkte jag börja så såmtt på en fantasynovell. Inom de närmaste dagarna planerar jag också att lägga upp en eller kanske rentav två texter som jag tidigare skrivit.

Jag har precis bakat färdigt en plåt med morotsbröd, eller snarare bullar, dock tror jag inte att de blev så lyckade då de var lite väl hårda när jag tog ut dem, trots att jag tog ut dem ungefär fem minuter innan den egentliga tiden. Men jag antar att det är så det blir när man har en ny ugn som man inte riktigt är van vid. Jag försökte rädda situationen så gott det gick genom att pensla dem med vatten innan jag lade dem att svallna på galler under bakduk, så det återstår bara att se hur de är i morgon. Och i vilket fall som helst så går de ju att äta ändå.

Bakning är som en slags terapi för mig, när jag känner mig rastlös och känner att jag vill skapa något, med mina händer, så brukar jag baka. Oftast blir det någon form av kaka, men det som är allra roligast att baka är faktiskt bröd, och helst då sådana som måste knådas mycket och länge. Jag tror bestämt att det är dags att jag provar på att baka surdegsbröd snart, och då kan jag ju fördelaktligen börja med ett som enbart tar några dagar, i stället för att vara hardcore och köra på ett som tar flera veckor. Surdegsbröd är ju som bekant väldigt nyttigt och på ett sätt godare än annat bröd med.

På tal om orangea saker så har jag gått i funderartagen vad gäller mitt hår, och jag har kommit fram till att jag skulle vilja testa, hör och häpna, orange hår! Visst, det är ganska svårmatchat, och det är nog väldigt väldigt väldigt (ja, ni fattar grejen) svårt att få en snygg nyans som dessutom passar ens egna färger, men jag tänker som så att jag ger det ett försök och ser hur det går. Det kan ju trots allt inte gå mer än åt helvete. Jag tänkte börja lightversionen och enbart köra på lite slingor först och sen eventuellt färga hela håret orange. Kanske. Möjligtvis. Den som lever får se helt enkelt. Däremot är jag lite osäker på hur jag ska gå tillväga, för jag tror att om jag bara bleker mitt svarta hår så kommer det bli en dassig ful orange färg, och jag skulle vilja ha en mer skarp nyans, så antagligen är det bäst om jag bleker två gånger, eller kanske rentav tre, och sedan köper en orange toning från Directions. Tyvärr har de ingen som är knallorange, utan deras orangea heter "peach" och är en mer mjuk nyans, men det är nog fortfarande mycket bättre än om jag bara bleker håret.

Nu spammar jag lite med orangehåriga damer, så att ni kan se hur awesome det kan bli;


Misty, från Pokemon ;P


Gult och orange t.o.m, hur coolt som helst!


Ännu en variant på både gult och orange


Och så en orangehårig brutta, bara kolla vad fint det faktiskt kan bli!


Orange, orange, orange


Edit: Bullarna blev bra i alla fall, mjuka och lagom brända :)

Jag känner att jag har fått ny kraft. Insett att det bara är jag som begränsar mig själv vad gäller allt. Ingenting är omöjligt. Och då menar jag ingenting!

Genom att begränsa mig själv i mitt sinne, inte tänka mina drömmar och fantasier fullt ut, för att jag inte vågar, för att jag inte tror att det går, att jag kan, gör jag mig själv en stor otjänst. Då vågar jag aldrig riktigt lyckas och verkligen kämpa för att nå mina drömmar. Jag vågar aldrig riktigt ge mig hän åt det jag gör, med risk för att nå fram. Det må låta bakvänt och totalt fel, men jag tror att det är många som är rädda för att verkligen lyckas, de blir osäkra på om de klarar av det, har det som krävs. Och jag tror att för att våga lyckas måste man våga misslyckas. Man får inte vara rädd för att kasta sig ut i havet och lita på sina egna instinkter. Det är dessutom fullt möjligt att lära sig saker under resans gång, vi är alla barn i början.

Därmed har jag bestämt mig för att nu ska jag våga. Jag ska våga göra de sakerna jag alltid drömt om, men inte riktigt vågat hoppas på. Jag ska utmana mig själv, och se till att nå mina drömmar. För jag vet att jag kan. Det gäller bara att ta steget ut och sedan agera. Jag tror inte på att man bara faller hjälplöst rakt ner, som en marionettdocka styrd utav yttre omständigheter, utan att man själv har en möjlighet att påverka sitt liv, genom de val man gör. Så om det går i fel riktning- ta ett kliv åt sidan, framåt, eller rentav bakåt.

Jag vill skriva, få chansen att i skrift uttrycka mig, forma ord och meningar som ger ansikte åt mina känslor och tankar. Sitta ner och sålla, tänka, fundera. På livets stora som små ting. De vardagliga petitesser vi håller på med varje dag; syna det. Utifrån och in, inifrån och ut. Likaså alla de val och kval vi ställs inför, de som avgör vårat liv, och de som inte gör det. Vad är ett bra liv? Måste man vara lycklig jämt, och vad innebär det, egentligen, att vara lycklig? Varför är så många rädda för att ge upp allt det de har för att följa sina drömmar? Vad är det som gör att vi blivit sådana trygghetsnarkomaner som inte vågar ta några chanser? Som prompt måste följa en viss norm och ett visst sätt att leva, där vi sätter tryggheten framför allt. Jag tycker att vi borde göra revolt. Alla måste inte nödvändigtvis göra det, men de som känner att de vill, men inte riktigt vågar, de måste ta chansen. Våga söka sig bort från det trygga och invanda till ett liv av berg-och-dalbana, där man gör allt för sina drömmar, ett hårt och tufft liv, fullt av uppoffringar. Men ett liv där man själv bestämmer och är den som skapar, skapar sin egen väg, sitt eget liv och sin egen framtid.

Något annat jag väldigt gärna vill göra är att använda mig av min egen kropp som en målarduk. Få fram väldefinierade muskler, bygga en stark och smidig kropp som klarar av påfrestningar, en atletisk och harmonisk kropp helt enkelt. Jag vill klara av att springa fort, lyfta tungt, utan att hindras av en svag kropp, av att jag inte orkar och kan.

Men framförallt vill jag träna upp mitt sinne, ha den viljestyrkan det krävs att ha en riktigt vältränad kropp, att träna fastän jag vill lägga mig ner och dö. Fortsätta kämpa, lite till och lite till och lite till. Att ha en vilja som är så stark att jag kan ta mig fram bara genom den, sätta upp mål och kämpa för att nå dem och fortsätta kämpa när de är uppnådda. Att inte ge upp precis innan målgången, att så fort jag börjar få den kropp jag vill ha så ger jag upp, för att jag inte vågar mer. För att jag inte klarar av pressen av att vara så nära mitt mål. Pressen av att hålla mig där, hela tiden, varje dag, året runt.

Jag vill träna upp mitt sinne så att jag har den målmedvetenhet som krävs, så att jag lär mig att aldrig ge upp, utan alltid göra mitt bästa. Visst, jag vill inte bli någon ny Pauline Nordin (Fighterdiet), men jag vill fortfarande vara vältränad och stark. Det som är så fint med träning är att det bara är en själv som kan göra något åt det. Man kan förvisso ta hjälp av en personlig tränare som hjälper en med upplägg, peppar och motiverar. Men ytterst är det ändå ens eget ansvar att se till att göra det. Och det är inget som man kan köpa sig till genom pengar. Det enda det handlar om är sitt eget sinne, att ha en vilja av stål, kämpa trots motgångar, och att resa sig upp efter varje fall.

För att stimulera min hjärna har jag för nästan exakt en vecka sedan bestämt mig för att lära mig Quenya, som är ett av de språk JRR Tolkien skapade. Quenya är det som används av alverna (LoTR), och de instruktioner som finns är mestadels skrivna, och den så kallade kurs jag följer är en som finns på Tolkiens Arda. Jag har inte kommit så långt ännu, men mitt mål är att till slutet av sommaren vara klar med kursen, och då kunna uttala orden rätt, samt kunna skriva och förstå lättare meningar. Efter det är min plan att lära mig skriva på deras alfabet, och givetvis även kunna läsa det. Jag tycker det är riktigt skoj, dock har jag inte fått någon kontinuitet ännu vad gäller lektioner och dylikt, men jag tänker som så att det är bättre att jag tar det sakta men säkert och verkligen lär in det ordentligt än att stressa in allting. Då är också chansen att det blir korrekt mycket större. Till exempel ad gäller uttalet så är det ganska svårt att veta om det verkligen är rätt eller inte, då de instruktioner som finns att tillgå är skriftliga. Endast ett fåtal inspelningar går att hitta.

Idag har jag kollat lite på steampunk kläder igen, och är något enormt sugen på att beställa en jacka eller harness eller något smycke, då det troligtvis kommer gå att matcha med mina övriga kläder på ett bra sätt, men ändå vara som en frisk fläkt. Steampunk är något som tilltalar min mer teatraliska ådra, och jag tror att det skulle komplettera mina kläder på ett bra sätt att ha steampunkinspirerade attiraljer.

Händelselös är ett perfekt ord för att beskriva min dag idag, men så som jag mår så är det lika bra. Jag orkade inte ens gå till stallet för att leda Many, än mindre rida henne. I stället låg jag och sov i två timmar, och lyckades somna så fort jag lade huvudet på kudden, vilket faktiskt är fallet de senaste veckorna, just eftersom jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Vilket inte har varit fallet tidigare, då har jag bävat inför när det varit dags att sova och legat och vridit och vänt på mig för att jag inte riktigt kan komma till ro. Nu är det tvärtom, det enda jag tänker på är att sova, och jag kan riktigt känna hur misshandlad min kropp blivit av att få så pass lite sömn under så lång tid. Den klarar inte av detta längre. Nu blev jag till råga på allt sjuk, vilket gör det hela än värre. Mamma var dock snäll och hade köpt hem lite äpplen, citroner (så att jag kunde göra citronvatten), och så fick jag ett piller som heter Lapsang tror jag, som i vilket fall som helst gör att man känner sig piggare, och det ska tydligen inte tas på eftermiddagen om man vill kunna sova obehindrat sen på kvällen, men för mig var det inga problem att däcka när jag tagit det bara tre timmar tidigare.

Idag har jag märkt av hur fruktansvärt trött jag är genom att i morse samt nu på eftermiddagen vara med om lite smärre incidenter. I morse skulle jag hälla upp ett ganska starkt rengöringsmedel i en hink, och på något vänster lyckades jag stöta till något, så att jag fick rengöringsmedlet i halva ansiktet! Vilket nog är något jag borde vara ganska stolt över då det trots allt ska hällas neråt och inte kastas uppåt. Nu på eftermiddagen så skulle jag bara tömma en papperskorg i en av slöjdsalarna, och papperskorgen stod då mittemellan två maskiner, så jag böjde mig ner och på vägen upp slog jag i huvudet i den ena maskinen, så nu har jag en fin liten bula och ett pyttesår där. Visserligen är det knappt att den syns, även om den känns, men själva grejen att jag blir så fruktansvärt klumpig när jag är trött är ganska humoristiskt. Hur många gånger jag fastnar i sladdar om dagarna numer ska vi inte ens tala om.

På tal om något annat så har jag upptäckt, eller snarare kommit att tänka på, att ådrorna på mina händer syns väldigt bra, ibland så att det blir äckligt rentav, eftersom de blir så tjocka och utstående. Det är dock något som är otroligt sexigt på killar, just när man ser ådrorna på händerna och underarmarna. Yummie yummie! Något annat som är hett är Johnny Depp. Seriöst, den människan har världens utstrålning, och är förutom det en grymt bra skådespelare. Dessutom är de flesta filmerna som han är med ofta udda, på ett positivt sätt, vilket säger något om hur han är som person, och det faktumet gör honom bara ännu hetare. Han är definitivt en av de allra sexigaste männen på jorden, om inte den allra sexigaste. Fast nä, det är ju jag. Hahaha skämtade bara. Men tillbaka till Depp, så är det ganska svårt att säga vad det är som gör honom så enormt vacker och snygg. Till viss del är det hans ansiktsdrag som är väldigt tydliga, och att han har ett feminint ansikte men som ändock ser manligt ut. Sen är det givetvis den där utstrålningen och hans röst, hans ögon, händerna, ja hela honom! Jag tror att det är en blandning av alla hans karaktärsdrag och yttre attribut som gör att han blir så pass sexig som han är.


Bara kolla! Jag dör lite inombords...

På lördag är det shoppingdags för mig, och som det kontrollfreak jag är har jag redan planerat vad jag ska köpa. Det jag vet är att jag behöver en tjocktröja, så tänkte kolla på Carlings, och även gå förbi Hepcatstore en sväng, dock är de senare ganska dyra, så troligtvis blir det ingen därifrån. Men det är ju alltid kul att kika i nya affärer och se vad de har för kläder och få lite inspiration. Jag har förvisso varit där en gång förut, men då det var så länge sedan så kommer jag knappt ihåg något, och sen så har de ju troligtvis nya kläder där nu.

Förutom tjocktröja ska jag även köpa en tattoo-tidning, och jag vet redan vilken det är, hittade nämligen en med helt enastående black and grey tattoos när jag var och tittade i affären för några dagar sedan. Så en sån blir det, och inom en snar framtid tänkte jag skriva ett inlägg om mina tatueringsplaner som är in the making för tillfället. Just nu är jag i planerarstadiet och vet inte exakt vad jag vill ha, var någonstans det ska sitta och så vidare, men jag har lite ideer än så länge.

Sist, men inte minst, ska jag även köpa nål och tråd samt en tygsax. Jag har kollat upp lite vilka saxar som är bra, och det märke som verkar bäst är Fiskars, vilket tyvärr inte verkar finnas på Panduro, utan då endast som barnsax, vilket jag tycker är lite underligt. De borde ju ha deras tygsax också? Jag får se när jag går dit i alla fall, och har de inte en sådan så får det helt enkelt bli någon annan, för jag orkar inte, och har inte heller råd, att åka till Malmö för att kunna köpa en Fiskars från Clas Ohlsson där. Så då får jag helt enkelt nöja mig med en lite sämre fårn Panduro. I vilket fall som helst så är den nog tio gånger bättre än den saxen jag använder just nu. Nål är inte direkt något att skriva om, nål som nål. Vilken färg på tråden jag tänkte ha är ju däremot lite roligare. Jag tänkte köpa en svart trådrulle, då de flesta plagg jag har är svarta, och så en kontrasterande färg, där det lutar mest åt grönt. Känns som att det blir en härlig kontrast mot både svart och ljusare plagg.

Pretty Boy Floyd, sanslöst snygga killar!


Musik är för mig som en helande kraft, en källa där jag kan hämta kraft och styrka ifrån de gånger jag känner mig ledsen och nere. En källa av glädje och upprymdhet, ett sätt att kanalisera mina känslor och tankar, föra samman dem, och låta de flöda ut ur mig för att sedan bli ett med musiken.

Musik är som glitterstoft en vacker vårdag, något helt underbart och magiskt, något som går rakt in i själen och berör. Det är något som jag inte kan leva utan. Den där kicken när man känner beatet i kroppen, gåshuden av ett vackert pianospel eller toner som torde vara omöjliga. Känslan av att vara helt uppslukad av musiken, och det enda som finns är den, trummorna, sången, varenda cell är inställd på att lyssna av och känna.

Vad för sorts musik jag lyssnar på varierar först och främst beroende på humör och tillfälle, men går även i perioder. Ibland kan jag återupptäcka ett nygammalt band, eller så hittar jag ett nytt band som jag gillar, och så börjar jag lyssna på liknande band som spelar ungefär samma musik för ett tag, för att sen återgå till mina gamla favoriter. Dock har jag några band som jag alltid kan lyssna på och som jag tycker är fruktansvärt bra, till exempel Rammstein, Marilyn Manson, Aesthetic perfection, Agonoize, Angelspit, Blutengel och U2. Det är de jag kom på för tillfället i alla fall. Utöver det så kan jag lyssna på allt från Gorgoroth, som jag precis upptäckt, till the Kooks. Sen är det givetvis många band där en eller flera låtar är bra, eller till och med toppar listan bland de bästa låtarna någonsin, men där resten inte är så mycket att hurra för. Rent generellt sett gillar jag dock elektronisk musik, som till exempel Welle:erdball och Mergel kratzer, gothiskinspirerat, industrial samt metal. När det gäller metal så vill jag inte ha det för hårt, utan det ska vara sång och inte bara massa growlande. Ibland är det dock bra med riktigt arg musik, de gånger jag känner hur jag pyser av fördämd ilska, som hotar att välla ut så fort någon så mycket som andas på mig. Men annars så föredrar jag om det är lite mer melodiösa band. Tyvärr är jag inte så duktig vad gäller genrer inom musik, fast om det är så dåligt vet jag inte egentligen, så jag tänkte att jag rabblar lite band som jag gillar helt enkelt.

Då börjar vi med Hanzel und Gretyl, som Annika tipsade mig om, och de gillar jag riktigt mycket, dock har jag inte hört så många låtar av dem. Blutengel har jag lysnat på ett tag, och även om de är lite mer deppiga, så känns de ändå hoppfulla på något sätt, och jag gillar sången, som passar bra ihop med resten. Annars gillar jag Gorgoroth, som efter snabb sökning visar sig vara ett black metalband, Combichrist, Colony 5, Code 64, Wumpscut, Covenant, Gothminister, Crashdiet, Alter egon, Raubtier, Murderdolls/wednesday 13, the Distillers, Iron Maiden, Aerosmith, Pretty Wild, Tenacious D, Mötley crue. Fler kommer jag inte på just nu. Vad gäller sleazeband, exempelvis Twiste Sister och Pretty boy Floyd gillar jag dem, men jag skulle inte säga att de är några av mina favoritband, oftast tycker jag att de är lite för mesiga så att säga. Jag gillar när det är mycket trummor, och visst, coola gitarriff är kul, men jag föredrar lite mer tryck i musiken, generellt sett då givetvis. Sen går det lite i perioder det med.

Förutom rockband så gillar jag även episk filmmusik, som till exempel musiken i The rock och LOtR, och en kompositör jag gillar väldigt mycket är Danny Elfman, som gjort filmmusik till Nightmare before Christmas och Corpsebride, tror också att han gjorde musiken till Repo- the genetic Opera, som för övrigt är en himla bra och sevärd film! Men det får jag skriva mer om någon annan gång.

Metaltown!!!! Nu är det bara en månad kvar! Och aå taggade som vi alla är så kan det inte bli annat än epic! Som Petra sa; Vi kommer rulla oss i lera och samtidigt hälla öl över oss. ´Nuff said.

Att åka iväg på festival innebär ju en smärre packning, och det är alltid svårt att veta vad man ska ta med sig, för det är onödigt och jobbigt att ta med sig för mycket, men samtidigt så vill man inte ha med sig för lite saker heller. Det mesta går ju förvisso att köpa på plats, men det är skönt att ha med sig alla de nödvändiga sakerna åtminstone. Så jag tänkte skriva en lista på vad jag tänkte ta med mig än så länge. Sen att den listan antagligen kommer ändras drastiskt fram till dagen för avresan är en annan sak.

* Sprit (givetvis, döööh!)
* Sovsäck
* Plåster
* Tandborste och tandkräm
* Deo
* Solskydd
* Värktabletter
* Pass
* Pengar
* Mobil samt laddare
* Plattång
* Hårfön
* Hårspray
* Tuperingskam
* Smink (typ kajal, mascara, ögonskuggor, foundation)
* Underklädesombyte
* Shorts
* Kjol
* Väst
* Strumpbyxor
* Stay-ups
* Dr martens
* Tygskor
* Linnen (typ 3 st)
* Klänning (?)
* Tjocktröja
* smycken (dock bara en uppsättning)
* Jeans/camobyxor

Det var nog allt som jag kan komma på för tillfället, men som sagt var så kommer jag med all säkerhet att både lägga till och dra ifrån saker in i det sista.

Igår var en skum och kostig dag i det avseendet att mitt humör växlade väldigt mycket, vilket det förvisso gjort en hel del de senaste dagarna. Till viss del är det säkerligen hormoner som spökar, men jag tror ändå att det ligger något annat bakom. Det känns som att jag hamnat i en svacka, fast svacka känns inte som rätt ord. Det är mera en minikris, där jag varken vet ut eller in. Vem jag är, vem alla andra är, vad jag vill, eller vad de vill. Jag har börjat tvivla väldigt mycket på mig själv och känner mig oomtyckt och icke önskvärd. Jag vet att det troligtvis bara är min hjärna som spökar, men det är ändock  inga trevliga tankar, och framförallt inte hur de får mig att känna. Liten, betydelselös och ensammast i hela världen. Det är svårt att beskriva, men även om jag har planer för både sommaren och hösten så känner jag mig vilse och som att jag inte har någon fast punkt, ingenstans att slå mig till ro, andas och bara vara, ingen nav som styr det hela och får det att gå runt. Jag känner mig jagad och jäktad mest hela tiden. Och framförallt känns det som att något fattas, men jag vet inte vad det är. Det är som att jag inte har någon mening och att livet bara fortsätter medans jag står bredvid och tittar på. Jag är inte delaktig utan vilsen och övergiven.

Jag tror att jag får börja i en ände för att sen sakta men säkert försöka nysta upp och lösa knuten i mitt hjärta. Ta tråd för tråd och lirka, sakta men säkert. Till att börja med tror jag att det är viktigt att ha mål, glädje och drömmar i sitt liv. glädjeämnen att se fram emot, både saker i vardagen som ger det där lilla extra, men även större händelser som kräver en viss förberedelse och åplanering. Så jag tänkte sätta mig ner och skriva upp allt jag kan komma på som jag vill göra och bli, oberoende av hur pass verklighetstrogna de är eller inte. Oavsett om det är något som jag vill så mycket att mitt hjärta blöder för det eller om det bara är något som skulle vara kul och trevligt att göra, och som egentligen inte har så mycket av värde för mig. Sedan så får jag försöka se vad jag kan göra nu, och vad som kan göras inom en snar framtid samt vad jag behöver vänta med till framtiden.

De drömmar och saker jag vill göra som jag kommer på just nu är, utan någon inbördes ordning, stå modell, gärna för någon latex eller korsettdesigner, eller bara rent allmänt skojfotande med kompisar och lekande med olika outfits. Det är något som jag tycker är riktigt roligt; att få chans att klä upp sig, klä ut sig och spraka av kreativitet och idérikedom. Något annat jag vill göra är att lära mig dansa, och då har jag faktiskt funderat på poledancing, men inte i syfte att lära mig dansa porrigt, vilket givetvis kan vara skoj det också ibland, utan främst för att jag tycker att det är en vacker konst och jag skulle vilja bli mer vig och rörlig. En dröm jag har är också att få uppträda, då antingen något slags kombinerat dans/burlesknummer eller enbart dans. En annan sak jag vill är att lära mig fota, till exempel köpa en fin kamera och gå och fota själv, köpa lite böcker och eventuellt gå någon kurs, och sen även kunna redigera bilderna på datorn i efterhand, både så att jag kan få coola effekter och skapa drömlandskap, men givetvis även bara förbättra ljus, skuggor och dylikt. Om man ser till saker saom är lite lättare att uppnå, eller snarare göra, är att gå på konsert, det finns ju massa hela tiden, så antingen gå själv eller hitta någon att dra med. Sen vill jag också gå på något bilevent, med snygga gamla bilar och bilrace och annat skojsigt. JUust det! Gå på strippklubb vill jag göra med, varför kan jag inte riktigt motivera, det känns helt enkelt som något man borde ha gjort någon gång under sitt liv helt enkelt. Varken mer eller mindre.

Ser man till mitt liv mer i helhet så är det massvis med hästyrken jag vill utbilda mig till; sadelmakare, sadelutprovare, hästmassör, kiropraktor och så vill jag ha en egen hästgård där jag dels säljer och utbildar hästar, men även tar emot sådana som behöver rehabilitering av något slag. Detta rabblande av saker jag vill göra gjorde att jag kom på en till sak jag vill engagera mig i, nämlighen Svenska Hästars Värn (SHV), som är en organisation som tar hand om hästar som far illa, och genom att bara skänka en liten slant i månaden så bidrar man mycket. Så så fort jag får ett ordentligt jobb, eller i alla fall en stadig inkomst så ska jag bli medlem där. Yttertligare en sak som jag vill bli och jobba som är krönikör, att skriva är något som jag älskar och att få chansen att få betalt för det, det vill säga att någon tycker att jag är så pass bra, vore helt underbart. Dock vet jag inte om jag har tillräckligt mycket skinn på näsan för det, dock tror jag att det är något som man lär sig med tiden- att ta för sig och våga stå upp för sig själv. Slå sig för bröstet och säga att man är bra, och verkligen mena det. Ännu en dröm och vision jag har är att kunna sy mina egna kläder, ändra om dem efter eget tycke och smak, och känna att det blir bra gjort. Jag känner i dagsläget inget behov att att sy upp kläder åt andra, utan detta är något som jag vill bli bättre på enbart för min egen skull.

En sak som jag vill bli bättre på är att leva i nuet och ta tillvara på varje dag, gölra det bästa av just den dagen, samt bli mer spontan. Just att vara spontan är något som jag uppskattar väldigt mycket, antagligen då jag är en person som själv blir osäker om jag inte känner att jag har full kontroll över situationen och det som ska hända. Och så fort jag känner mig vilsen skriver jag ner listor och spaltar upp de saker jag behöver göra. Nu ser jag förvisso inget problem angående det, då det inte har gått överstyr på något sätt, det är mer att jag önskar att jag rent allmänt kunde vara lite mindre orolig och inse att det mesta faktiskt löser sig, förr eller senare. Så därför finns det ingen anledning till att noja över sake och ting. Som muminmamman säger; "Jag vet att precis allt kan hända, så därför är jag lugn".

Torsdagskvällen spenderades i sällskap med tre av mina närmaste kompisar, dock är ju inte Erika direkt min kompis utan ser henne som syster/kompis, och jag måste säga att det glädjer mig otroligt att vi äntligen kan umgås med varandra nunmera, och dessutom tycka det är kul. Nu var det förvisso längesedan som vi slutade bråka och skälla på varandra för jämnan, men jag känner ändå att det är värt att ta upp det.

Hursomhaver så var det dags för bio igår kväll, och filmen vi skulle se var ingen mindre än Iron man II. Dock gick jag dit helt aningslös om vad den skulle handla om, förutom Erikas trettiosekundersreview om ettan, och jag hade inte heller sett trailern till den andra filmen. Dock visste jag givetvis nödvändig fakta som att den skulle innehålla en del hunkmaterial, i form av Mickey Rourke och Robert Downey Jr. Och efter att ha sett filmen kan jag konstatera att det inte blev någon besvikelse på den fronten, tvärtom. När Tony Stark gick runt i linne och showade off sina armar så tror jag nog att jag talar för alla fyra när jag säger att "I caaame!", damn vad hett det var! Och Mickey Rourke gick inte av för hackor han heller.

Filmen var riktigt spännande och det var coola specialeffekter och mycket som sprängdes, vilket gillas skarpt. Det som var bra var att den aldrig kändes förutsägbar, utan den hade en del överraskningsmoment, och det var aldrig någon stund under själva filmen som jag satt och undrade hur lång tid det var kvar av den, eller när det skulle börja hända något spännande igen, så att det blev som att den gick i dvala för att sen långsmat vakna upp igen. Som en liten bonus var den även rolig, och bjöd på en hel del skratt, vilket jag inte hade förväntat mig.

Totalt sett så får den nog 3,5 av 5 toasters ;)

Nu när de senaste dagarna spenderats framför datorn, eller ja, en stor del av dem, så har jag hittat massa coola och snygga kläder jag vill ha, men framförallt inspiration. Det är helt galet vad mycket kreativitet det finns därute. Som grädde på moset har jag även hittat min framtida man; Sean Brennan. Herrejävlar vad fucking galet snygg han är! Sjunga kan ha också göra ja, men det är en bisak, dock inte mindre trevligt för det.

Jag börjar känna mig lite smått schizofren numera, tack vare alla kläder och stuff jag vill ha, då det är så himla olika stilar som jag faktiskt dras till. Dock försöker jag tänka som så att det är dumt att placera sig i ett visst fack eller inom en speciell genre, då det begränsar ens artistiska kreativitet, precis som artister ogärna säger sig tillhöra en viss genre eftersom de då är fastlåsta inom den och inte på samma sätt kan spela över gränserna och leka med olika uttryck. Så genom att se sin kropp och sig själv som ett konstverk har man nog lättare för att kunna leka mer med kläderna och ta det till en ny nivå, så att det blir mer fantasifulla och intresseväckande kreationer.

Att själv göra om sina kläder och skapa eget är något som jag gillar väldigt mycket, även om det inte alltid blir så snyggt och precist. Eller ens så som jag tänkt mig från början. Men det tycker jag nästan är lite av tjusningen och charmen i det hela, precis som när man skriver så kan det under resans gång bli något helt annat än vad det var tänkt från början.

En person som jag tycker är himla kreativ och duktig är aiko, som tar väldigt fina och inspirerande bilder. De är konstnärliga och fulla av fantasi vad gäller smink och utklädnad, och trots att bakgrunderna oftast bara är svarta så blir bilderna tack vare ljus och uttryck, och känslan i själva bilderna, allt annat än enkla och tråkiga. Tvärtom, jag skulle kunna sitta och titta på varje bild i en halv evighet, och för var gång som jag ser hennes bilder så blir jag lika fascinerad.









Om vi sen pratar mer angående klädstilar som jag var inne på lite innan, så är Razorcandi otroligt inspirerande. Bara kolla på lite av hennes bilder så förstår man, och snacka om en tjej som kan sminka sig! De kläder hon har på sig är dessutom sådan som man lätt kan göra själv genom att göra om sina egna, riva lite i dem, sätta dit nät, nitar, och så vidare. Så då gäller det bara att ha ett linne eller en T-shirt med ett snyggt tryck, klippa lite, sy, sätta dit nitar, pins och eventuellt en patch! Et voila! Och så ett par snygga skor till det, strumpbyxor, trasiga givetvis, eventuellt nät på armarna och så en snygg frisyr, och sen är man good to go (och givetvis lika het som Razorcandi).











På tal om heta människor, så har jag ju då hittat min blivande man. Helt seriöst en av de tre snyggaste jag sett i hela mitt liv. Johhy Depp- släng dig i väggen! Sean Brennan är så mycket snyggare och coolare. Eller okej då, lika snygga, but still. Okej, nu dör jag lite, han är bara för snygg, jisses! Saknar ord helt enkelt.







På etsy.com har jag hittat många inspirationskällor och innovativa designers, till min stora förtret, då det gör att jag vill köpa väldigt mycket där, och nog för att jag snart kommer få lön och dylikt, men rik kommer jag då rakt inte bli. Så jag får vackert hålla mig till tåls med att enbart kolla på bilderna.

















Sist men inte minst, en bild på Twiggy Ramirez (Marilyn Manson)

Jag är på shoppinghumör, igen(!), och så länge jag bara håller mig till att tänka på allt jag vill ha och planerar att köpa så är det lugnt, men när jag väl bestämmer mig för att köpa något så får jag alltid så fruktansvärt dåligt smavete över att jag bidrar till konsumtionshysterin, slösar pengar på onödiga saker och så vidare. Jag vet inte om det har att göra med att jag är snål, vliket jag faktiskt måste erkänna att jag är, eller om det är för att jag inte är van vid att köpa saker till mig själv. Men det bidrar ju till en bra sak i alla fall, att när jag väl köper något så är det definitivt något som jag vill ha, och inte något som jag kommer ångra senare.

Just nu så letar jag i alla fall efter ett maffigt och wow-igt halsband, som är snyggt att ha till et enkelt linne och ett par jeans. Dock är alla som finns i affärerna så himla dyra och tråkiga, så det blir till att kolla på Tradera och Ebay helt enkelt. Utöver det så behöver jag faktiskt en eller egentligen två hoodies, så tänkte kolla på Carlings om de har någon snygg eller på Hepcatstore, tänkte höra om någon vill dra dit på lördag förmiddag eller något. Sen så behöver jag ett till par jeans. Vill helst ha ett par svarta tighta, men det är förvånansvärt svårt att hitta, så sökandet efter ett par sådana går lite på sparlåga just nu, och det börjar trots allt bli vår nu. Även om man inte kan tro det så som vädret är idag. Kallt och blåsigt som attan. Huvva! Något ytterligare jag tänkte köpa, för att stimulera mina kreativa sidor är bootstraps och nitar, som jag tänkte pimpa ett par vanliga pumps med, blir nog fierce, och framförallt skoj. På tal om att göra saker själv så behöver jag infröskaffa nål och tråd samt en tygsax snart, så att jag kan göra en remake på min T-shirt från Carlings som jag köpte för flera veckor sedan.

På sistone har jag blivit mer och mer inne på steampunk, tycker verkligen att det är coolt och vill definitvt ha några plagg som är mer åt det hållet, eller kanske någon accessoar. Jag hittade en sida häromdagen som sålde steampunk och fetischkläder, dock verkar det inte som att de shippar till Sverige, så där dog jag lite. De hade nämligen massa snygga neckcorsets, vilket är enastående snyggt och något som jag definitivt kommer köpa snart, men jag vet inte riktigt vad jag ska ha till ännu. Antagligen korsett och ett linne under eller pasties, och kjol till det? Ah jag får se helt enkelt. Förutom neckcorsets hade de även supersnygga korsetter som var väldigt annorlunda, på ett bra sätt, och boleroliknande toppar. Fruktansvärt snyggt och inspirerande var det i alla fall.




Kolla bara vad snyggt!
cyberesque.de

Jag har fått min dos av vackra ting idag kan jag lugnt påstå. Framförallt tack vare min älskade tant elefant, som är så underbar och söt att det gör ont i hjärtat. Hon är som en abnormt stor sockervaddsbit, som på något sätt alltid lyckas få mig att bli glad. Om så bara för stunden. Och det oavsett hur jag mår annars eller vad som hänt. Hon lindrar smärtan och sorgen, skingrar de negativa tankarna och låter mig få andas och bara vara. Men, nu var det inte det jag tänkte skriva om för tillfället, utan jag tänkte skriva lite om vad jag spenderade någon timme under lunchen med, nämligen att kolla runt på latex- och lackklänningar. Hittade riktigt många fina och vackra kreationer. Hittade dessutom en cool sida som säljer steampunk/fetishaktiga kläder, och där fanns det också neckcoresetts, så nu vill jag handla utav bara den.

Angående hurdan latexklänning jag ska köpa (tänker faktiskt unna mig en sådan inom en snar framtid med tanke på att cirka 7000 kronor trillar in på kontot runt midsommar, tack vare skatteråterbärigen, jäy för den!), så vill jag inte ha en som är för enkel och därmed tråkig, även om latex i sig är mumma så vill jag gärna ha något lite mer extra. Det där sista som gör att den bli riktigt läcker och inte bara snygg. Dock får den ju inte heller vara för mycket, utan jag vill kunna använda den vid flertalet tillfällen, även om latex inte direkt är något man använder vid ordinary fester. Dock så tycker jag inte att man ska bry sig om sådana regler, utan man ska ha på sig det man känner för. Vill man vara helt smashing och outstanding en helt vanlig torsdag ska man få vara det! Varför vänta till något speciellt tillfälle, som kanske inte ens dyker upp. Vill man, så go for it helt enkelt.

Jag har hittat några klänningar som jag funderar mellan, en från Lady lucie latex som är polkadot med halterneck, och den gillar jag riktigt mycket, frågan är bara om jag passar i prickigt. Det känns lite för sött på något sätt. Men om det blir den så skulle jag nog vilja ha den i metalliclila som på bilden nedan, och så svarta prickar. Men om jag nu ska köpa blå leopardskor från bordello så matchar inte det riktigt, så kanske väljer blått i stället. Fast jag måste erkänna att jag gillar lila mer än blått. Förutom den klänningen så har jag hittat en från HMSlatex, en slags cage-klänning som är riktigt awesome. Och vad gäller den så funderar jag på att ha den i svart, med kantband i jadegrön eller eventuellt metallicblå. Sedan så är det även två, eller ja tre, klänningar från Naucler design. Den av de som jag helst vill ha är nog den som är grön och beige på bilden, tror att den sitter snyggt även om man har små bröst, vilket den mörkblå antagligen inte gör. Vilka färger jag vill ha i sådana fall vet jag inte alls ännu, men i dagsläget spelar inte det så stor roll då jag först och främst inte fått pengar ännu, och sen så tänkte jag börja med att välja modell först och därefter färg. Men tack vare min beslutsångest sitter jag i en ganska jobbig situation nu och vet inte vilken som passar mig bäst och så vidare, så där tänkte jag att ni kunde få hjälpa till lite ^^



"cage-klänningen" från HMSlatex, som jag då hade tänkt ha i svart med metallicblå eller jadegröna kanter.



Polkadotklänning, ska ha den vänstra modellen, men funderar på metalliclila och svart, som på den högra bilden.



Klänningarna från Naucler design. Den det lutar åt mest är den sista, vet dock inte riktigt hurdan färgkombination ännu. Den andra modellen är jag som sagt var inte så himla överförtjust i, och den första passar nog bäst om man är storbystad.




Jadegrön, så himla fin färg!

Japp, det är så det känns idag för tillfället. Allt går emot mig; jobbet går skit, jag har inga pengar just nu, jag är inte så tränad som jag skulle vilja vara, jag har för lite tid till att hinna med alla de saker jag skulle vilja göra och jag vet knappt ens vad det är som jag vill göra. Just nu känns det som att allt är kaos och uppochnervänt, ut och in och bak och fram. Helt enkelt inte rätt någonstans.

Men jag får försöka ta det lugnt och ta en sak i taget. Andas. Strukturera upp mig samt tänka positivt. Att vara positiv och sträva efter att hålla andan uppe tror jag hjälper. För börjar man tänka negativt blir det en ond spiral som inte tjänar något till, snarare tvärtom. Så; positivt! Jag kan! Jag kan! Jag kan!