Avigsidorna av en relation
Att känna sig sviken, ensam, övergiven. Som att ingen i hela världen bryr sig om en det minsta lilla. Det är nog något som alla känner igen sig i. Oavsett vad för relation man har till en individ så kan man räkna med att man kommer bli besviken och känna sig bortprioriterad flera gånger om. Av vissa mer eller mindre ofta. Men är det verkligen så det ska vara? Ska man bara ta emot och svälja? Acceptera att planerna ändras i sista minuten, att andra är viktigare än en själv, att det alltid är en själv som, till synes, kommer i sista hand? Borde man inte i stället få respekt, omtanke och villkorslös kärlek?
Det går aldrig att helt komma ifrån att någon gång känna sig sviken, just för att vi alla är individer med fruktansvärt olika preferensramar som ser på saker och ting olika. Uppkommer det då en konflikt eller ett problem så är det oftast mer regel än undantag att man dels uppfattar själva problemet annorlunda och dels har olika åsikter angående hur man ska lösa det. Vi är sedan barnsben uppfostrade med olika synsätt och tillvägagångssätt vad gäller problemlösning, och vi har även olika personligheter som gör att vi reagerar på omvärlden på helt olika sätt. Dessutom kan saker vi har med oss i bagaget göra oss extra känsliga för vissa företeelser och göra så att vi tolkar in saker som inte finns. Det som egentligen inte ens är något problem kan växa till att bli ett långdraget gräl. I alla sorts realtioner är det därför viktigt att ha förståelse. Förståelse för att vi är olika. Förståelse för att vi reagerar annorlunda och förståelse för att vi inte alltid reagerar rationellt och på ett sätt som gynnar någon. Vi måste också kunna kompromisdsa och vara öppna och lyhörda för hur den andra parten mår, så att vi inte enbart tänker på oss själva, utan försöker se situationen utifrån den andres perspektiv.
När något händer som man inte är nöjd med så är det viktigt att man talar om det. Nyckelordet i en relation är kommunikation. Det, och förståelse är pusselbitarna som gör en relation hållbar och bra. Givetvis även kärlek och respekt, men det är något som jag tycker att man bör ha, i mer eller mindre olika grad, till alla sina medmänniskor. Att bara rabbla på menlöst utan att ta in vad den andra personen säger är dock menlöst och ytrterst frustrerande då det inte leder någonvart. Samtalet stagnerar och blir i stället för ett utbyte av känslor och tankar, något av en klagosång gentemot den andra. Därför är det viktigt att vi verkligen är villiga att lyssna på och ta in vad den andra säger så att det blir ett konstruktivt samtal där man gemensamt kommer fram tilll en lösning.
När det händer gång på gång, trots att man försökt förklara så att den andra ska förstå att man känner sig sårad, vad gör man då? Ska man fortsätta försöka förklara och hoppas på att det kommer ut rätt och att det verkligen når fram denna gången? Eller ska man sätta ner foten, på riktigt, och säga att nä nu klarar inte jag av det här mer, för jag mår helt enkelt för dåligt av det. Jag tror på det senare alternativet, för om man fortsätter på samma sätt kommer inget ändras. Vill man ha en förändring får man ändra sitt tillvägagångssätt helt enkelt. Gör man som man alltid gjort kommer man få samma gamla reaktioner. För att sätta ner foten kan man göra ett ultimatum, tex om någon hela tiden kommer försent så kan man säga att man inte accepterar det och att om det händer igen så vill man helt enkelt inte vara kompisar längre. Personligen är jag emot ultimatum då det känns som för mycket utav diktaturskap över relationen då. Visst ska man sätta gränser och vissa saker gör man bara inte, men att sätta ultimatum på det viset känns i mitt tycke ganska barnsligt. Hur ska man då göra om man tydligt vill visa för någon att det inte är okej? Att man inte vill vara prio nummer tio längre, att man bara duger när det passar och ingen annan finns tillgänglig? Här gäller det att handla utifrån situation och tillfälle och försöka se på det hela utifrån andra synvinklar och få perspektiv på det hela för att komma fram till något bra.
Slutligen så kan jag bara konstatera att hur man än gör så kommer man bli sviken av alla förr eller senare, det gäller bara att tydligt sätta gränser och säga stopp när det har gått för långt. Av respekt för sig själv, och den andra personen som ingår i relationen. För hur man än gör så finns det alltid två sidor av ett mynt.
Behöver man verkligen se det som att man blir sviken? För mig är sviken ett väldigt starkt ord som man bör vara försiktig med att använda, jag ser det som att om man blivit sviken av någon så har den mer eller mindre gjort det med flit. Det finns ju tillfällen där det bara blivit så att olyckliga omständigheter, att man inte tänkt sig för ordentligt, och därför råkar få någon att känna sig bortvald och bortprioriterad. Att man hamnade i en svår sits där man kände att hur man än gjorde så skulle man råka såra någon. Och vissa saker, för mig iaf, bara blir så. T.ex. med Annika - Gillis - Valborg drmat, det bara blev så. Visst saker och ting blir bara inte, man gör alltid, alltid val, att välja eller stå passig och inte göra någonting är också ett val. Så är det ju inte direkt så att man är som en marionettdocka som styrs av andra eller av osmtändigheter. Men i etferhand så kan det kännas och upplevas som att "det bara blev så", för man är inte medveten om hur man tänkte vid det tillfället när man valde. Man kanske inte tänkte efter ordentligt eller liksom undvek det svåra och jobbiga. Man ville inte dissa någon direkt utan tänkte att det skulle lösa sig om man undvek problemet istället.
Eller ås har man helt enkelt gjort valet att det ena är viktigare än det andra just nu, att andra parten som blir lämnad ska förstå. Ibland får man dock välja, för vissa kommer familj före vänner...Och ibland blri det bara jävligt såvrt att välj. Som tex en gång när vi skulle träffa Annika också men så var vi hemma hos mig och tsannade bara kvar hemma hos mig så att Annika ble dissad. Iogf har det andra spekter i sig så som att Annika inte ville komma hit, ghon var inte protad elelr objuden så var kanske dumt exempel...Men ja, bästa exemplet jag kudne komma på. Ibland råkar man såra någon utan att vilja göra det! Man gör inte alltid de bästa valen, man gör inte alltid rätt och man vet inte alltid hur man ska göra. Man vet inte alltid hur man ska söäga saker och ting och det är inte alltid man tänker på allt helelr.
Ja, det är ganska kul det här med vilka konsekvenser ens prioriteringar kan få. När man tvingas ta ställning i en fråga, tvingas ta ett beslut, innebär det vanligtvis att man också tvingas gå miste om något (något man kanske eg inte ville gå miste om).
Spara kakan och sluka den hel, på samma gång! Wop wopie!! :D Njä... det går ju faktiskt inte så bra. :/
När folk känner sig svikna och bortprioriterade beror det nog väldigt sällan på ett sk medvetet agerande från den andra partens sida. Självklart finns det onda personer här i världen, som fullständigt skiter i vad deras agerande kan få för följder (egoister och psykopater, tror jag visst de kallas). Stöter man på sådana personer i sitt liv (förhoppningsvis kan man särskilja dem från de resterande) ska man tydligt markera sin egen uppfattning och avveckla relationen, anser jag (såvida man inte gillar psykopater, hehe ^^)
Precis som Erika säger så är det nog mest olyckliga omständigheter som ligger till grund för hur situationerna utvecklas och hur de berörda påverkas. Olyckliga omständigheter och handlingar skapar dessa känslor av besvikelse och övergivenhet hos oss. Vi är dessutom olika immuna mot våra vänners dåliga maner… kanske utvecklar man dock, över tid, en viss resistens mot sina kamraters taskiga (och omedvetna?) handlingssätt, på gott och ont.
Sedan kan inga situationer någonsin jämföras med varandra, då människor och deras omgivning konstant står i förändring. En dag, till följd av ngt, prioriterar man kanske sin kärlek före vännerna, en annan dag sina vänner före sin familj. Man får helt enkelt hoppas att de man står nära och håller av, helt enkelt har förståelse för att man inte alltid kan hålla vartenda löfte. Det är mänskligt att fela och vem vill umgås med en robot, liksom? ^^
Villkorslös kärlek handlar just om att vara förstående och förlåtande, men en relation kan inte ses som fungerande om inte båda individerna i relationen har förmåga till just förståelse/förlåtelse.
Så, blir man till synes, utan goda skäl, bortprioriterad gång på gång, måste man så klart ifrågasätta relationen! Vårt liv är kort, på tok för kort för att man ska omge sig av personer som får en att må dåligt.
Allt handlar om att hitta en balans i relationen, dåligt agerande måste således vägas upp av gott. Man har rätt till andra chanser, men inte hur många som helst. …
