Lilla landet lagom
Sverige är ett land där jantelagen med all sin innebörd styr vårat leverne och vårat sätt att tänka. Jantelagen genomsyrar vad vi säger, tycker och tänker, till och med hur vi ser på oss själva som personer. Den styr hur vi ser på saker och ting och pockar ständigt på vår uppmärksamhet, vi blir aldrig kvitt den, inte ens när vi är helt ensamma. Det är nog till och med då den är som allra mest kännbar. När vi är för oss själva och bara har våran egen röst att lyssna till. Den där som säger åt oss allt vi borde göra, vad vi skulle gjort bättre och så vidare i all oändlighet. Helt enkelt den där rösten som vi borde lyssna på mycket mindre än vad vi egentligen gör. Den som etsar sig fast likt en kardborre med järnklor i vårat undermedvetna. Den som så att säga personifierar jantelagen.
Enligt denna välkända men ack så förkastliga lag ska man inte tro att man är något, att man är lika bra som någon annan, lika klok och inte heller att man duger något till eller att det finns någon som bryr sig om en. Man är värdelös helt enkelt.
Vilken sund människa som helst inser hur galet detta är, så därför är det dags att vi plockar fram vår anti-jantelag och börjar hävda oss själva och se våran potential. Vi tjänar på att lyfta blicken och se på den stora landsmassan som finns på andra sidan. Landet dit man kan komma med sina drömmar och få dem uppfyllda, landet där ingenting är omöjligt. Kulturen i USA är så gott som tvärtemot våran; där förväntas man hävda sig själv och för att komma någonvart så måste man kunna ta för sig och inte vara rädd för att sticka ut, det gäller att armbåga sig fram och så att säga gå över lik för att ta sig dit man vill. Där är det inte fult att säga att ”Det här är jag fan grym på”, och dessutom vara stolt över det.
Men, här i Sverige ser det helt annorlunda ut. Skulle man göra det så skulle det anses vara fel och man skulle bli sedd som en uppblåst typ som tror att man är förmer än andra. Här ska man vara lagom. Varken för högljudd eller för tyst, för lyckad eller för misslyckad, för stolt eller för missnöjd, för målmedveten eller för planlös. Utan helt enkelt lagom. Lagom, ett väl använt ord i det svenska språket, som är tätt besläktat med våran kära jantelag. Ordet lagom innebär att något inte är för mycket, over the top- men inte heller för lite, utan alldeles, just det- lagom. Ordet lagom medför dock två, inte alltför små, problem. Dels är det milsvida skillnader mellan vad som är lagom för en person jämfört med någon annan. Om vi tar mat som exempel så är en potatis och en köttbulle lagom mycket för någon medans det för en annan individ är på tok för lite. Det är med andra ord ett ganska dumt mått på saker och ting då alla människor har så pass olika preferensramar. Dessutom innebär det att om det är något som är lagom så finns det alltså en slags magisk gräns där det blir för mycket eller för lite av något, där lagom är något slags balanserat tillstånd dit man borde sträva efter, oavsett vad. Men vad hände med att vara sig själv och följa sin egen väg? Inte bara gå efter vad andra tycker och tänker? Hur ska man då kunna uttrycka sin individualitet? Och hur ska man ens veta vad det är som är lagom? Med tanke på att det finns lika många definitioner av lagom som det finns människor, så krävs det ingen doktorsexamen i matematik för att lista ut att det är en ren omöjlighet att hela tiden vara lagom.
Lyfter vi återigen våra blickar och tittar bort mot Usa så ser vi att ett ord som lagom aldrig hade funkat där borta, det finns helt enkelt inget utrymme bland alla plusmenyer och alla svällande egon. Detta är något vi borde dra lärdom av. I stället för att vara missunsamma då någon lyckas, och än värre, om det är någon som är stolt över det de åstadkommit, så borde vi peppa och lyfta varandra, och framförallt oss själva. För det finns ingen annan som kommer göra det åt oss. Vi borde alla börja uppmärksamma de saker vi gör bra, och våga klappa oss på axeln när vi lyckats med något. Vi borde skrota jantelagen. Skrota ordet lagom. Och i stället stå synligt och sedan skrika ut, med våra lungors fulla kraft, att ”Fy fan vad bra jag är!”
