På toppen av berget är man ensam
Varför är människor så rädda för att lyckas, för att satsa på något fullt ut? Gå in för det med både hjärta och själ. Slita som en dåre för det, med sitt liv, och andras som risk? Vad är det som gör att vi har denna rädsla över att anstränga oss till det yttersta, tillsynes inbyggd i oss, och om inte annat, inlärd sen vi var små.
Är det måhända för att vi är rädda för att misslyckas, och inte vågar gå utanför våran komfortzon. Har det att göra med att när man väl lyckats kämpa sig upp på toppen så blir man granskad ur alla vinklar och vrår, kritiserad och ifrågasatt. Varje steg man tar, varje andetag synas ända in i sömmarna. Man blir som en fisk i ett akvarium. Där det är fri tillsyn för alla, och fritt fram att byta ut fisken mot någon mer frägglad, spännande och exotisk, närhelst det passar. Är det helt enkelt så att vi väljer ett alternativ som är enklare, lättare och inte lika otäckt? Är vi rädda för att sticka ut och inte vara som alla andra, även om det står för något som egentligen är positivt; kämpaglöd, målmedvetenhet och driv. Att lyckas och vara riktigt riktigt bra på något. För att ta sig till toppen räcker det nämligen inte med att man är lite mediokert bra och föröker halvhjärtat. Nej, man måste kasta hjärtat före och slänga sig ner i lejongropen utan att stanna upp för att tänka eller fundera. Och för det krävs det mod.
Så som samhället ser ut idag är det något dåligt att sticka ut, vi ska vara som alla andra och så fort någon gör på ett sätt som man själv inte håller med om eller tänkt sig så blir det fel. Att vara revolutionerande kan visst vara bra, så länge det är på rätt sida så att säga. Det gäller att hålla sig inom gränsen för vad som är tillåtet och socialt accepterat. Men börjar man töja på gränserna, ens så lite så är man genast ute på djupt vatten. Och har man väl lyckats med den bedriften att ta sig högst upp på berget, till toppen, så har man genast en skyldighet att hålla sig kvar där. Ett enda felsteg och man är dömd. Skulle man vackla i sin väg framåt och vidare så brakar helvetet lös. Står man på toppen av berget så ska man vara felfri, inte begå misstag. Inte vara mänsklig.
Det är kanske inte så konstigt att vi inte ens vågar påbörja vår klättring, med tanke på vad det innebär när man väl kommit fram. Inte nog med att vägen dit är svår och tuff, när man väl nått dit, när man väl står där på toppen av berget, ja då ska man prestera ännu mer, vara ännu bättre än förut. Det är också därför som det är så få som gör resan, som tar det beslutet att nå upp, och verkligen gör en rejäl satsning. En satsning där man offrar allt för att nå sina mål och drömmar. En satsning som innebär att man ensam kommer att möta alla mogångar och ensam kommer kämpa för att övervinna dem. Visst finns det folk som agerar som stödhjul, de hjälper till, stöttar och kommer med råd. Men till syvende och sist så är det inom en själv man måste hitta styrkan. Det är bara en själv som kan se till att man fortsätter när det känns tungt, fortsätter och fortsätter tills det känns som att man inte vill mer. Tills man varken vet vad man heter, vart man ska eller varför. Tills man nästan glömt bort varför man påbörjade det hela. För att sedan uppnå det man kämpat efter. Stå på toppen av berget, ensam, och inse att man själv har klättrat hela vägen upp, att allt blod, all svett och alla tårar inte var förgäves. Då vet man att man har vad som krävs, då vet man att det var värt det. Det är inte alla som har det i sig, och det är okej det med, men för de som vill och vågar så ska man inte låta sig skrämmas av ensamheten eller vägen dit. För det går, bara man vill.
Är det måhända för att vi är rädda för att misslyckas, och inte vågar gå utanför våran komfortzon. Har det att göra med att när man väl lyckats kämpa sig upp på toppen så blir man granskad ur alla vinklar och vrår, kritiserad och ifrågasatt. Varje steg man tar, varje andetag synas ända in i sömmarna. Man blir som en fisk i ett akvarium. Där det är fri tillsyn för alla, och fritt fram att byta ut fisken mot någon mer frägglad, spännande och exotisk, närhelst det passar. Är det helt enkelt så att vi väljer ett alternativ som är enklare, lättare och inte lika otäckt? Är vi rädda för att sticka ut och inte vara som alla andra, även om det står för något som egentligen är positivt; kämpaglöd, målmedvetenhet och driv. Att lyckas och vara riktigt riktigt bra på något. För att ta sig till toppen räcker det nämligen inte med att man är lite mediokert bra och föröker halvhjärtat. Nej, man måste kasta hjärtat före och slänga sig ner i lejongropen utan att stanna upp för att tänka eller fundera. Och för det krävs det mod.
Så som samhället ser ut idag är det något dåligt att sticka ut, vi ska vara som alla andra och så fort någon gör på ett sätt som man själv inte håller med om eller tänkt sig så blir det fel. Att vara revolutionerande kan visst vara bra, så länge det är på rätt sida så att säga. Det gäller att hålla sig inom gränsen för vad som är tillåtet och socialt accepterat. Men börjar man töja på gränserna, ens så lite så är man genast ute på djupt vatten. Och har man väl lyckats med den bedriften att ta sig högst upp på berget, till toppen, så har man genast en skyldighet att hålla sig kvar där. Ett enda felsteg och man är dömd. Skulle man vackla i sin väg framåt och vidare så brakar helvetet lös. Står man på toppen av berget så ska man vara felfri, inte begå misstag. Inte vara mänsklig.
Det är kanske inte så konstigt att vi inte ens vågar påbörja vår klättring, med tanke på vad det innebär när man väl kommit fram. Inte nog med att vägen dit är svår och tuff, när man väl nått dit, när man väl står där på toppen av berget, ja då ska man prestera ännu mer, vara ännu bättre än förut. Det är också därför som det är så få som gör resan, som tar det beslutet att nå upp, och verkligen gör en rejäl satsning. En satsning där man offrar allt för att nå sina mål och drömmar. En satsning som innebär att man ensam kommer att möta alla mogångar och ensam kommer kämpa för att övervinna dem. Visst finns det folk som agerar som stödhjul, de hjälper till, stöttar och kommer med råd. Men till syvende och sist så är det inom en själv man måste hitta styrkan. Det är bara en själv som kan se till att man fortsätter när det känns tungt, fortsätter och fortsätter tills det känns som att man inte vill mer. Tills man varken vet vad man heter, vart man ska eller varför. Tills man nästan glömt bort varför man påbörjade det hela. För att sedan uppnå det man kämpat efter. Stå på toppen av berget, ensam, och inse att man själv har klättrat hela vägen upp, att allt blod, all svett och alla tårar inte var förgäves. Då vet man att man har vad som krävs, då vet man att det var värt det. Det är inte alla som har det i sig, och det är okej det med, men för de som vill och vågar så ska man inte låta sig skrämmas av ensamheten eller vägen dit. För det går, bara man vill.
Kommentarer
Trackback
